Ett gäng bindgalna tjejer

Jag har fortfarande inte hämtat mig från gårdagens tjejträff. Alltså, hur kan man skratta så mycket på en och samma kväll? Hur är det möjligt?

Och ja, vad kan man säga om tjejerna? Spritt, språngades galna är de allihopa. Inte spritt språngandes nakna, även om just nakenhet och en massa moderna otidigheter kom upp till ytan under den underliga frågestunden som vi hade under middagen. Men herre gud så roligt det var!

Och ja, just det. Det var under den där frågestunden som jag valde att gifta mig med och dela återstoden av mitt liv med Tito Beltran framför Helge Fossmo. Att presentera Tito för min familj som mannen i mitt liv. Hmm. Weird! Och ännu konstigare blir det ju mer man tänker på det. Tack för den, Anstalts Annika. Risken finns att jag får men för livet av bara tanken, men det kan det vara värt.

Jo, och så var ju Katarina också med under kvällen. Tvillingmamma, precis som jag. Och inte precis lugn och väluppfostrad... Hon strippade inte på Occo, där vi käkade, men hon försökte. Två gånger. I rad. Dessutom gjorde hon så att ingen taxi ville hämta oss. Sen så skrattade hon så hon fick astmaanfall och döpte om sig själv till Sexiga Signe. Och så försökte hon skrämma livet ur en rad med cyklister med sina brölande utfall. Med exakt samma taktik lyckades hon göra så att Böddis fru Harpa nästan gjorde i brallan.

Och så har vi ju Emma. Allas vår gulliga lilla Emma. Hon är vild! Rent jävla sjövild! Så vild och galen att hon knappt går att ha i möblerade rum. Skogstokig!

Sen är det ju gulliga Tindy. Älvan med det lockiga, vackra håret som alla vill tafsa på och borra in sina näsor i. Host, host. Tindy, hon är mest söt, rar och alldeles underbar på ett sådant härligt sätt att man bara kan älska henne.

Oj, oj, vilken kväll vi hade! Det finns inte mycket mer att säga om den än vad som redan blivit sagt på de andra bloggarna. Suck. Nu måste jag snart gå och ta ännu en tupplur. Jag är slut som artist, även om det aldrig blev något Celine Dion framträdande i karaoken för min del. Men innan jag dör så ska jag se Annika framföra "Poison". Så är det bara.