Jag är inte säker på att ungen blir bortgift

Tröja Esprit (förra året) och linne inköpt i New York.

Jag och ungarna trotsade regnet och begav oss iväg för att köpa, just det, regnkläder inför ett par utflykter som är på gång i veckan. Jag kunde inte gärna skicka iväg ungarna till skogen utan regnkläder. Det kan man ju inte som förälder. Inte vid denna årstiden.

Så nu är regnkläder inköpta och vi sitter här i köket och dricker te och käkar en massa onyttigheter och fixar med matlådor och pastasallader och tjuväter på en grillad kyckling och skivar paprikor och planerar göra varm choklad med vispad grädde och marshmallows tidigt imorgon bitti.

Och så försöker jag förklara för Rasmus att jag kommer få problem med att få honom bortgift eftersom han inte hjälper till med att tömma diskmaskinen och då är det inte säkert att någon vill ha honom som sin man. Sånt pratar jag om. Rasmus pratar om att jag inte behöver bekymra mig eftersom han bara är elva år och elvaåringar brukar inte gifta sig. Eller i alla fall så känner han ingen som gjort det. Och så får han hysteriska skrattanfall och yrar om att alla polischefer borde ha simborgarmärke från 2002. Alltså. Jag är inte säker på att ungen blir bortgift. Inte alls säker.