Andra chansen för snyggsmurfen

Att säga att jag känner mig som en ny människa är kanske att överdriva, men jag känner mig bra mycket friskare än jag gjort de senaste dagarna. Men jag måste varit riktigt dålig. Så dålig att jag tydligen har missat att snyggsmurfen Andreas Johnson varit med i Melodifestivalen!

Fattar ni vilken katastrof detta är?!! Min idol har visat upp sin tre-äpplen-lekamen i televisionen och förmodligen sjungit bedårande vackert under tiden som jag tvingats lyssna till "Fågeldansen" och "Gulligullan koko som en gök" och lite andra gamla slagdängor nere på Gran Canaria. Alltså, det är inte säkert att jag någonsin kommer att repa mig efter denna fadäs. Det förstår ni, va? Detta misstag kommer förfölja mig resten av livet, även om SVT Play kommer bli min räddning.

Ja, var ska jag börja? När det kommer till Andreas så har jag hela tiden levt i villfarelsen att jag är hans största fan. Jag menar, jag går ju här hemma och drömmer om att få ha honom i min ryska handväska. Hur många fans gör det?!!

Men i dagarna har jag tvingats inse att jag inte är så besatt som jag tidigare trott. Ett riktigt fan hade aldrig missat att han var med i Melodifestivalen och gick vidare till andra chansen. Ett riktigt fan hade skrikit och hejat sig hes hemma i soffan bland alla chipsen. Ett riktigt fan hade ringt och röstat tills lönekontot var tomt och sen fått en himla massa protestlistor underskriva och skickat in dem till Sveriges Television och gjort så att snyggsmurfen på något underligt sätt gick vidare ändå. Sådana saker hade ett riktigt fan gjort. Jag, jag lyssnade på Gulligullan koko som en gök.

Så då tar vi det här med andra chansen. När är det?! Jag är så dåligt påläst att jag skrämmer mig själv. Chansen att jag hade blivit utesluten ur fancluben på momangen på grund av bristande intresse är skyhög.

Men en sak är säker. Jag tänker INTE missa snyggsmurfen en gång till! Hellre avstår jag från typ choklad resten av livet... eller nej, det var nog ingen bra idé (speciellt inte som maken nyligen kommit hem från Milano och italiensk choklad är min absoluta favorit). Så nej, men om ni berättar för mig när det är dags för andra chansen, så lovar jag bot och bättring och sitta bänkad i soffan med en massa, inte chips, men väl popcorn. Och jag lovar att ringa och rösta ända tills maken sliter telefonen från mig och ryter Nu får det vara nog, kvinna!. Deal? Är det något jag glömt?

När man börjar morgonen med att gömma sig på toaletten

Morgnar kan inledas på olika sätt. Just denna morgon började jag med att gömma mig på toaletten. Det fanns liksom inget annat val. När jag, ganska nyligen uppstigen, slagit mig ner vid köksbordet, så öppnade makens arbetskamrat helt plötsligt ytterdörren.

- God morgon, är ni vakna?!, ropade han. Denna kära man känner sig, med all rätt, som hemma hos oss och steg glatt in genom dörren. Jodå, visst var jag vaken. Bortsett från långkalsongerna som jag var klädd i, var det bara ett problem, håret.

Från att ha suttit vid köksbordet i lugnan ro och funderat över vilken del i Sydsvenskan jag skulle läsa först och försökt räkna ut hur många boxar jag hade framför mig att mocka idag, så rusade jag in på toaletten och gömde mig. Inte så moget, jag vet. Men med tanke på att jag återigen gått och lagt mig med blött hår, så fanns det liksom inget annat alternativ. Man blir INTE sedd med den frisyren, inte utan mössa. Så nu fick jag sitta där inne på toaletten, tyst som en liten mus, och låtsas att jag inte var hemma. Pinsamt? Ja, väldigt.

När maken gick och ropade "Hejdå", så svarade jag inte.

Ja, så har vi det här hemma på morgnarna. Hur har ni det?

Får man lov att säga "Vad var det jag sa?"

Nackdelen med att vara egen företagare är att man tvingas jobba när man är sjuk. Det är inget kul att mocka sju boxar, strö sjutton boxar och ge hö till lika många och sen göra allt annat stallarbete som hör till. Sånt sysslar jag med idag, samtidigt som jag har ont i halsen, värk i hela kroppen och har feber. Och det är ganska jobbigt om man som jag bara knaprar värktabletter när man är näst intill döende (vilket jag uppenbarligen inte är eftersom jag är uppe på benen). Men jag klagar inte, för det är det här jag valt att göra och älskar hålla på med i vanliga fall (läs när jag är frisk). Och just nu skiner solen, fåglarna kvittrar och det känns som om våren är på besök. Då blir man lycklig, oavsett om man frisk eller sjuk.

Men om vi ska prata om något annat än sjuklingar så föreslår jag bilar. Alltså. Bilar och jag och flygplatser. Det är ingen ekvation som går ihop. Ni kommer ihåg sist, va? När allting var Kastrups fel och makens bil "råkade" bli aningen demolerad med mig bakom ratten? Tja, det där är inte fixat än, om man säger så. Maken är inte den petiga typen och ja, jag vet inte, men han tycker väl inte att det syns. Eller möjligtvis att det inte spelar så stor roll. Jag vet inte.

Oavsett, så tycker jag det är bra. Åtminstone bättre än om han varit ohälsosamt gubbrädd om bilen och haft en påse med extra skor som han bytte till varje gång han satte sig bakom ratten, för att inte smutsa ner bilen. Eller tvättat bilen varje lördag. Eller om han parkerat allra längst bort på parkeringsplatsen när han var på Coop och handlade för att minimera risken för att någon skulle repa den kära ägodelen. Ja, så här kan man fortsätta i evigheter, men det tänker jag inte göra, för maken han är inte sådan.

När vi kom hem från den livade charterresan till Puerto Rico, så var ju inte maken med. Han hade åkt hem tidigare i veckan, för han var tvungen att jobba. Trots makens beskrivning tog det en evighet innan jag och ungarna lyckades hitta bilen på Sturup. Jag frös så att jag lipade och var totalt oförmögen att röra mina fingrar. Och ungarna gav liksom bara upp och stod som förstenade. Det kan också ha varit så att de ville, men inte kunde röra sig, jag vet faktiskt inte. Till slut hittade jag biljäveln och lastade in alla väskorna. Jag var så trött och ville bara hem, slängde i backen och tryckte på gasen. Ingenting hände. Gasade lite till och bilen tog ett stort skutt bakåt.

- Det här var ju toppen, sa jag. Undras vad jag körde på denna gången? Jag skickade ut Rasmus för att kolla, men där var ingenting förutom en massa glassplitter från bilen bredvid som fått rutorna sönderslagna. Jag lyckades backa ut bilen, men tyckte att den liksom skuttade fram ibland.

- Ja, ja, det är väl jag som inte kört bil på en vecka och glömt hur man gör då, tänkte jag. Men se, det var det inte. Ju längre vi körde desto värre blev det. Sista biten hem vågade jag inte köra på motorvägen utan fick ta småvägarna. Men hem kom vi, trots att det vibrerade och kändes konstigt, speciellt när jag bromsade.

Så när maken kom hem från Italien igår berättade jag att bilen måste in på verkstad. Det tyckte inte maken var nödvändigt, för han hade provat bilen på gårdsplanen och det var minsann inget fel på den.

Jag undrar hur han tänkte där, maken. Hur det liksom skulle vara möjligt att bilen, som genom ett under, lagade sig själv över natten? Han ställde ett antal frågor till mig om bilen, men jag hörde att han tyckte att jag överdrev. Det tycker han inte längre. När maken var på väg hem från gårdagens träning la bilen av i korsningen Amiralsgatan/Drottninggatan inne i centrala Malmö. Den tvärdog och fick hämtas av bärgningsbil.

Och hur är det nu? Man får inte säga "Vad var det jag sa?", va?

Att vara hemma slår allt

Fru Sederblads gullunge Del Piero.

Tjolahopp! Jag är verkligen glad. Kanske inte över att det är just tisdag idag, men över att vara hemma igen. Borta bra men hemma bäst. Även om man åker på pensionärscharter till Gran Canaria under en vecka med dåligt väder, så är det inte helt fel att vara borta.

Men inget slår att vara hemma. Härliga drömmar och djup sömn i egen säng. Vakna till glädjefyllt fågelkvitter. Käka frukost tillsammans med maken och längta ut till stallet. Pussa hästarna på mulen tidigt på morgonkvisten. Njuta av att regnet vräker ner och av att bara finnas till. Att vara hemma slår allt. Med hästlängder.

Nu ska jag försöka få i mig lite frukost, sen ska jag fortsätta där jag slutade igår. Nej, inte i soffan. Men i stallet med grepen i högsta hugg och i tvättstugan med den fräna klordoften i näsan. Tar det aldrig slut?!

Hur man hinner med extremt mycket på en morgon

Att med sprängande huvudvärk ge sig ut och jogga klockan kvart i fem på morgonen i kolsvart mörker när det är fyra minusgrader ute bär respekt med sig. Satan i gatan vad mörkt det var! Gatlyktor lyser med sin frånvaro här ute hos oss, så jag såg inte ens var jag sprang. Jag försökte hålla mig till vad jag trodde var mitten av grusvägen. Det gick ganska bra, även om jag var halvvägs nere i diket ett par gånger.

Och nej, ni behöver inte vara oroliga. Jag vet att jag inte är normalt funtad, men ingen såg mig. Det var inte precis någon rusning eller trängsel på grusvägarna här ute på landsbygden så tidigt på morgonen. Ingen var vaken och uppe mer än jag. Jag lovar! Ingen. Inte ens tuppen. Han kvicknade inte till förrän kvart över fem...

På vägen hem stannade jag till vid brevlådan och hämtade tidningen. Ja, man måste ju kolla så att tidningsbäraren gjort sitt jobb och inte legat och latat sig hela morgonen... så nu kan jag sitta här och dricka ännu en kopp te och njuta av morgonfriden. Jag är redan klar i stallet och har fixat ett par ärenden. Jodå. Och tvätten, det finns inte mycket kvar av den heller. Man hinner med mycket under en morgon om man stiger upp klockan tjugo i fyra. Prova själv, får ni se!

Och förresten, så lyckades jag häva migränattacken och mår nu som en prinsessa. Lite motion har ingen människa dött av, det har jag alltid sagt. Men trött är jag, så det lär bli en rejäl tupplur i eftermiddag. Men så vitt jag vet, har ingen dött av det heller.

Inte ens tuppen är vaken

Jag har migrän. Kanske inte just idag, men jag har sjukdomen migrän. Om jag vaknar av mig själv, utan att väckarklockan ringer, är något fel och genom åren har jag lärt mig att gå upp då. Omedelbart. Det går inte att ligga kvar i sängen och somna om och hoppas på det bästa, för då vaknar jag ett par timmar senare mitt uppe i en migränattack. Och DET är inget roligt. Därför slänger jag benen över sängkanten och stiger upp om jag skulle råkna vakna till och det känns så där olustigt i kroppen, oavsett vad klockan är.

Oftast kan jag häva en sådan här kommande migränattack genom att gå upp och dricka te och slå till med ett rejält träningspass. Ja, jag har lärt mig nu att det fungerar med träning vid annalkande migrän. I bästa fall behöver jag inte heller ta någon medicin.

Så därför är jag uppe klockan tjugo i fyra på morgonen. Jag sitter här i köket med en kopp te i min ensamhet. Inte ens tuppen är vaken. Eller gråsparvarna som annars kvittrar så vackert på morgarna nu när ljuset har återvänt. Är inte ens säker på att råttorna är vakna (men jag tänker inte gå ut och titta efter).

Nu ska jag borsta tänderna och bege mig ut på en rask promenad eller möjligtvis lätt joggingtur... Och så ska jag hoppas på att ingen ser mig, för då blir jag nog inspärrad på något lämpligt ställe.

Det kommer bli en bra dag det här. Godmorgon alla!

Livet är inte så glamouröst alla gånger

Jag är helt färdig. Det där med att helga söndagen och att söndagen är vilodag, det stämmer inte alls. Åtminstone inte här i Sunnanå. Idag har jag jobbat i nästan tolv timmar, utomhus. Nu är jag helt slut som artist och kastar in handduken.

Här har varit fullt på hästhotellet under några dagar när jag varit bortrest. Och eftersom jag är... typ hotellstäderska... så är det liksom min uppgift här i livet att mocka de ansenliga mängder med... hästskit... som hotellgästerna lämnar efter sig. Inte så glamouröst, jag vet. Men det är det jag sysslar med om dagarna. Det och lite annat.

Idag har jag mockat så många boxar att jag tappat räkningen. Och inte bara hästarna, utan även hönsen har fått det rent och snyggt. Numera bor de som primadonnor och sprätter runt i halmen som galningar och är allmänt lyckliga. Och visst såg jag till råttorna ute i hönshuset. En av dem dök upp precis bredvid mig och satt och stirrade mig rakt i ögonen. Trött som jag var förmådde jag inte att bli skrajsen. Eller, jag blev lite orolig, men jag orkade inte flytta mig. Förresten verkar det inte som om råttorna uppskattar giftkuberna jag lagt ut som buffé till dem, utan de otacksamma gnagarna föredrar hönsmat istället. Jaha, då får det väl vara så då. Tvångsmatning lär ju inte vara ett alternativ.

Innan jag kollapsar för kvällen så ska jag fortsätta med att tvätta några av de där stora högarna med smutstvätt som ligger utspridda i hela huset och är så där lagom fuktiga och luktar klorvatten. Och så ska jag längta lite efter maken som är i Milano. Sen ska jag dricka en kopp te om jag hinner innan jag tar mig till soffan. Efter det är det nog kört...

Oändliga högar med smutstvätt och hästskit

Ok då. Det kan hända att jag, iklädd skidmössa, hinner med att gosa lite med makens häst Virvel under dagen...

Idag sysselsätter sig fru Sederblad med att tvätta oändliga högar med smutstvätt och mocka lika oändliga högar med hästskit. Inget av det är speciellt roligt, men ytterst nödvändigt efter en vecka utomlands tillsammans med diverse charterresenärer.

Som om detta elände inte vore nog, så har min dator fått spunk. Ett tag misstänkte jag den externa hårddisken, för att sedan skylla på kameran eller möjligtvis sladden till kameran. Men det måste vara portarna (heter det så?) till datorn som lagt av, för den har problem med att läsa externa enheter.

Vad gör man då? Att svära hjälper inte, det har jag provat. Har ni några bättre förslag? Det där med att skaffa ny dator låter så jobbigt så det orkar jag inte. Jag blir trött bara av att tänka tanken. Att bli förbannad och dänga sakerna i väggen är egentligen min stil, men det känns som om jag blivit för gammal för det. Nu för tiden orkar jag knappt ens bli irriterad. Nej, jag vill hellre prova sådana saker som att vänta och se om det blir bättre av sig själv. Eller att sitta under en palm i skuggan med en paraplydrink i handen och hoppas på ett åttonde underverk. Bara så ni vet vad ni på ett ungefär kan föreslå utan att jag blir ännu mer ledsen eller kanske till och med upprörd...

Nej, nu ska jag göra en smarrig smoothie som jag ska trycka i mig. Sen ska jag ut och mocka än mer skit. Det är ett lämpligt söndagsarbete för mig.

Det solbrända åttiotalsstuket

Jag och syrran Gisela. Den ena aningen mer brunbränd än den andra.

Jag är hemma igen. Sällskapsresan är slut och jag är tillbaka i min alldeles egna vardag. Och visst är jag lite brunare än vanligt. Det är skönt, både att vara hemma igen och att ha ändrat ansiktsfärg till det bättre. Jag trivs inte när jag ser ut som om jag ska svimma av anemi i vilken sekund som helst. Nej, det där solbrända åttiotalsstuket är mer min stil. Så är det.

Flygplats. Sturup. Och jodå. Givetvis applåderades det hejvilt bland charterresenärerna så fort planet landat. Allvar. Vem gör sådant? Vem?!! Utan att skämmas ögonen ur sig? Ge mig namnet på en person och jag lovar att hemsöka den stackars saten i resten av mitt liv!! Tills jag dör! Jag lovar och svär!

Snart dags att packa det sista

Nu är det snart dags att väcka ungarna. Sen ska jag bege vi iväg till grannhotellet och handla färska frallor som jag planerar att dränka i mängder av Nutella innan jag trycker in dem i matklykan tillsammans med en kopp te. Ja, vi käkar Nutella till frukost här. Vadå? Vi är ju faktiskt fortfarande på semester och då får man lov att käka hur mycket Nutella man vill! Sen måste vi nog packa lite. Och så blir det bad i poolen någon timme innan det är dags att packa det sista och bege sig mot flygplatsen på Las Palmas.

Ja, ungefär så blir min morgon innan jag beger mig hemåt mot Sunnanå. Där har visst gullungen Del Piero lyckats med konststycket att trampa av sig tre skor på mindre än en vecka. Suck. Vips, så är man tillbaka till verkligheten, långt från charterresor, Peppes Bodega och Stig-Helmer.

Adios, amigos och tack för att ni följt med på vår resa!

Nu är det slut på det roliga

Imorgon är det slut på denna charterresa. Puerto Rico lämpar sig nog mer för dansanta pensionärer som inte förstår det roliga med ”Sällskapsresan” än för ungdomar i sina bästa år. Och nej, jag har inte sett Stig-Helmer. Än. Men just nu lyssnar jag till ”Tjo, vad det var livat i holken i lördags” och ”Gulligullan koko som en gök” nerifrån hotellbaren. Nej, jag skojar inte, även om jag önskar att jag gjorde det.

Men nu är det alltså slut på det roliga. Imorgon återvänder vi till de vardagliga rutinerna med att mocka skit i Sunnanå. I like!

Sweden, here I come! Och jag SKA försöka få juice från knappen ovanför mig när jag flyger hem. Jag SKA, om det så blir det sista jag gör på denna resan!

Uppdatering: på grund av tidsskillnaden mellan Spanien och Sverige så kom detta inlägg på fel dag. Det ska ligga under fredagen den 24:e februari, om vi ska vara petiga...

Det är bara Stig-Helmer som fattas

Om man nu har hamnat på världens ungefär tråkigaste semesterort, så måste man göra det bästa möjliga av situationen. Det försöker vi verkligen att göra. Något annat kan man inte säga.

Så. Det är hög tid för mig att presentera min familj. Eller i alla fall en del av min familj. Min syster Therese ska gifta sig i sommar. Magnus är hennes blivande man. Magnus är vild och galen även till vardags och inte har det blivit bättre här i Puerto Rico precis. Nej, det har det inte. Här går Magnus emellanåt under namnet Gunilla. Själv är Magnus givetvis helt oskyldig och den som ska ha skulden för detta är min make, eftersom det är han som för några dagar sedan köpte peruken till Magnus. Och vad gäller Magnus, så är han inte alls speciellt motsträvig till att använda peruken och förvandla sig till Gunilla. Oooh, nej, det gör han med glädje! Och han livar verkligen upp stämningen. Både för vår familj och alla andra runt omkring.

Än så länge har Magnus bara haft peruken på sig några gånger. Han tycker den är jobbig och hårar ner så förskräckligt mycket, och det är han inte van vid eftersom han till vardags mest har hår i öronen. Men visst har han sprungit runt i det blonda hårsvallet ett flertal gånger, bland annat när grabbarna spelade minigolf nere på stan en förmiddag och när det var dans med pensionärerna på hotellet efter grisfesten. Ni vet den där dansen som ringlar sig som en orm och där alla går med händerna på varandras axlar? Jag kommer inte ihåg vad den heter, men ni vet säkert vilken jag menar? Då rättade Gunilla in sig i ledet och skuttade runt avspärrningarna kring poolen samtidigt som hon svängde på huvudet för att få bort det blonda hårsvallet från ansiktet. Kan ni se synen framför er?

Måtte Magnus inte ha peruken på sig när han ska gifta sig med syrran i sommar, för då vete f-n om morsan välkomnar honom in i familjen. Där går nog gränsen… Själv är jag förresten helt normal. Det ser ni ju själva på fotot bredvid.

Jo, men det är väl ungefär vad vi ungdomar sysslar med för att liva upp stämningen här. Suck. Alltså, jag har aldrig sett ”Sällskapsresan”, men det behövs inte. Jag har upplevt den i verkliga livet. Live. I snart en hel vecka. Det är bara Stig-Helmer som fattas.

Torsk och bacon med akvavit

Alltså. Vädret. Det är faktiskt mest bedrövligt. En dag var det helmulet. Då slog vi till med en utflykt till Puerto de Mogán. En underbar gammal fiskehamn med charmiga gränder där det verkligen känns som om tiden stått stilla. Där, där skulle jag kunna tänka mig att tillbringa en vecka. Jag hade lätt bytt mot Puerto Rico, alla dagar i veckan.

Men i så fall ska jag inte åka båt dit, som vi gjorde i förrgår. Inte under några omständigheter. Satan i gatan vad det gungade! Dessutom tog vi så klart fel båt och hamnade på en rundtur ute på havet där man kollade på sköldpaddor. Sköldpaddor! Amen, hallå! Vem bryr sig om sköldpaddor när hela havet stormar? Det var ingen lyckad båttur. Det hade liksom gungat tillräckligt om vi tagit direktbåten och inte begett oss rakt ut på öppet hav... Och ja. Två av oss lipade (jag var inte en av dem), men ingen av oss spydde.

Ja, vad har mer hänt? En unge höll på att drunkna i poolen (inte någon av mina) och jag var precis på väg att hoppa i med kläderna på när hennes pappa fick tag i henne. Ingen skada skedd, förutom att hon och alla vi andra blev aaaningen uppskrämda. En man har ramlat på väg upp ur poolen. Och sen har det varit grillfest med efterföljande russindisco på hotellet. Avspärrningar var uppsatta runt poolen och ”Fågeldansen” spelades flertalet gånger. Ni vet den där gamla slagdängan där man står och viftar både med armarna och rumpan samtidigt som man sjunger och känner sig som en tvättäkta fåntratt? Jättekul. Verkligen. Och så spelades ”Leende guldbruna ögon”, ”Får man ta hunden med sig in i himmelen?” och ”Bluuuue Havaaaj” och alla gamlingar dansade så svetten lackade, flertalet av dem iklädda shorts och sandaler med högt uppdragna strumpor. Festligt värre. De två damerna från häromkvällen satt fortfarande och slickade sig runt munnen och spanade efter änklingar. Jo, och så sjöng vi ”Happy Birthday” för damen som fyllde 80 år. Och så undrade alla hur det hade gått för en annan dam. Hon som ramlade nerför en massa trappor på hotellet, eftersom hennes man glömt spänna fast henne i rullstolen. Jag kan härmed meddela att incidenten avlöpte väl. Damen klarade sig med ett stort blödande jack i pannan, vägrade uppsöka läkare och ligger nu på hotellrummet och kurerar sig.

Och så har maken åkt hem. Snyft! Det tog honom ungefär lika lång tid som om han skulle åkt ett varv runt jordklotet, för han satt mest fast på olika flygplatser runt om i Europa. Oavsett, så är han hemma nu och jag saknar honom och önskar han vore här. Jag älskar ha honom i min närhet, speciellt när vi fnissar och får hysteriska skrattanfall…

Ikväll serverades det torsk och bacon med akvavit här på hotellet. Hellre svälter jag ihjäl. På allvar alltså. Nu är det dans till levande musik. Jag vägrar gå dit. Totalvägrar. På balkongerna fladdrar de skandinaviska flaggorna i vinden och på de medhavda dukarna på balkongborden står det värmeljus och plastblommor. I´m not kidding you!

Hur jävla svårt kan det vara att hitta en trappa?!

Tja, vad kan man säga? Vädret har väl kanske inte varit det bästa, men nu verkar det ha vänt. Det går verkligen ingen större nöd på oss. Vi äter, dricker, badar, gör tappra försök att sola och har det allmänt bra. Och så har vi ganska roligt också…

Under gårdagen hade jag flertalet gånger hört morsan beskriva en genväg från hotellet till centrum i Puerto Rico. ”Det är MYCKET närmre och så slipper man de branta vägarna” sa hon. Precis just där slutade jag att lyssna, så beskrivningen om genvägens exakta position, den missade jag. Jag tyckte inte att den informationen var så viktig, eftersom genvägen bestod av trappor istället för slingriga vägar, och det kan väl inte vara så jävla svårt att hitta några trappor, tänkte jag.

- Stopp, stopp! Här är ju genvägen som morsan pratat om, skrek jag helt plötsligt när jag, maken, Rasmus och Felicia var på ner till centrum för att köpa några halvt försenade födelsedagspresenter. Trots makens tveksamhet så föste jag in hela familjen genom grinden. Grinden slog igen bakom oss och jag tyckte allt gått så enkelt. Så väldigt, väldigt enkelt.

- Vad konstigt att vi inte behövde använda nyckeln till hotellet för att öppna grinden. Det sa morsan att man skulle göra. Grinden var ju öppen. Ja, ja, spelar roll, sa jag och skuttade glatt nerför trapporna med resten av familjen i motsträvigt släptåg.

Efter ett tag var det inte lika roligt längre. Det var inte alls kul. Jag hade lurat in oss alla i ett gated community och vi kunde inte komma därifrån. Hela området var omringat med höga stenmurar och låsta grindar och var stängt för allmänheten. Vi sprang upp- och nerför stentrappor, ilade genom privata trädgårdar, blev skrämda av vakthundar, ryckte i ungefär tjugo låsta grindar, provade låsa upp lika många grindar och fastnade med kläderna i rosenbuskar. Det var som en labyrint, bortsett från att det inte fanns någon utgång. Och inte en människa syntes till. Inte en människa. Bortsett från vår lilla, något uppjagade familj var det helt öde. Smart gjort, fru Sederblad. Ett riktigt genidrag. Felicia stortjöt och ulkade något om att hennes sista dag var kommen och att ingen i familjen någonsin skulle se dagens ljus igen. Själv var jag ytterst nära ett hysteriskt skrattanfall, men när jag såg makens min så insåg jag att det inte var läge att ens dra på smilbanden det allra minsta.

- Håll min jacka, sa maken efter vad som kändes som en evighet. Nu räcker det! Om det så blir det sista jag gör, så ska jag ut härifrån! Han svingade sig upp på en attans hög stenmur, med ett fall neråt på ungefär fem meter på sidan som var inåt och ungefär två meter på den sidan som var ut mot friheten. Tjoff, så var maken ute. Jag TOTALVÄGRADE att skicka ut ungarna samma håll. Vad skulle jag säga till deras pappa om ungarna trillade ner i… ett svart hål och liksom aldrig kom upp igen… Nej, kidsen och jag klättrade istället över en två meter hög grind för att komma ut i friheten. Intelligent, jag vet.

Morsan skrattade så hon knappt fick luft när jag berättade om vårt lilla eftermiddagsäventyr. ”Hur jävla svårt kan det vara att hitta en trappa?!” frustade hon. Ja, det kan man fråga sig…

Yes, where do you want to go my friend?

Det vimlar av pensionärer här. Om man bor på ett hotell där enda stället det finns en fungerande internetuppkoppling på är på en dator i receptionen, då kan man konstatera att medelåldern på hotellgästerna är ganska hög. Om denna dator dessutom är från begynnelsen av 1990-talet och endast fungerar om man stoppar i en ansenlig summa pengar i myntinkastet så förstår ni kanske hur illa det är? Inte?

Om jag berättar att det antagligen aldrig varit barn som badat i poolen då? Eller att det flera gånger i veckan är kasedans, russindisco eller vad det nu heter på en inglasad veranda till tonerna av en aningen tondöv smörsångare med sina bästa dagar bakom sig ackompanjerad av en felklädd herre klinkandes på något som ska föreställa en synt? Grisfest på tisdagar? Sangria alla dagar i veckan? Alla känner alla och har troligtvis satt på eller blivit påsatt av någon som de inte borde umgåtts med överhuvudtaget? Flertalet av gästerna har däckat innan klockan elva på kvällen, tack vare ett överdrivet intag av gin och tonic eller möjligtvis paraplydrinkar? Hudcancer, alldeles för små bikinis och fetma är inget man talar högt om, men är vanligen förekommande? Det finns inga täcken i de knarrande sängarna med tagelmadrasser, eftersom alla svettas tillräckligt ändå? Alla applåderade när planet landade på hitvägen? Behöver jag säga mer eller har ni förstått hur vi har det på hotellet här i Puerto Rico?

Jo, men ungefär eller exakt så har vi det här. Ett tag, när vi precis kommit hit, så försvann maken förresten. Helt plötsligt var han bara puts väck. Borta! Som uppslukad av jordens inre. Det var efter han kommit på att han glömt jackan på transferbussen. Jackan med våra pass i, alla nycklar som maken någonsin haft i sin ägo samt en plånbok med kontokort och pengar. Men min man är en ihärdig jävel och lyckades snoka reda på var busschauffören brukade fika. Bara det liksom. Iklädd enbart ett par urtvättade badshorts och inget annat, lyckades han få skjuts till fiket av en annan busschaufför. Han hittade jackan och alla prylarna, slängde sig i en taxi för att åka tillbaka till hotellet där han knappt ens checkat in.

- Yes, where do you want to go my friend, frågade taxichauffören. Det var då de riktiga problemen började, för se, det hade maken ingen aning om. Han hade nämligen inte lagt hotellnamnet på minnet. På min näthinna kan jag se maken där i taxin. Förtvivlad. Med iPhonen i högsta hugg, desperat, i färd med att ringa oss andra. Men vi var fullt upptagna med att hetsäta i hotellbaren, eftersom vi ungdomar inte hade koll på att det inte serveras någon mat på charterflyg såvida man inte gjort en förbeställning. Herre jävlar vilket misstag!! Så att svara i telefon var inte högsta prioritet för någon av oss, just då, kan jag säga. Speciellt inte eftersom flera av oss lever efter devisen; äta först, prata sen. Men på något outgrundligt vis dök han upp igen efter ett tag, maken. Barfota och lycklig som ett litet barn med jackan inklusive dess innehåll. Ja, men jag sa ju att han är bra.

Vad har mer hänt då sedan vi kom hit? Solen skiner emellanåt, men man svettas inte ihjäl precis. Kort sammanfattat kan man säga som så här; en unge har stått och pinkat rakt ner i poolen mitt framför baren (inte någon av mina), en unge har påbörjat men inte avslutat nummer två i poolen (inte någon av mina), en unge har pinkat i vårt kök (inte heller någon av mina), en unge har ramlat raklång baklänges och slagit huvudet i poolkanten, minst en vuxen och tre ungar har lipat, två kärringar i baren har suttit och slickat sig om munnen åt förbipassande änklingar (ingen i vår familj, jag lovar!!) och så har jag och maken fått ett hysteriskt skrattanfall och skrattat så att vi kiknade och maken ramlade av sängen.

Ja, det är väl vad vi hunnit med so far. Om man bortser från farsans astmaanfall då och att Rasmus och Felicia fyller 11 år idag. Hipp, hipp, hurra för världens bästa barn!

Hasta la vista, brudar!

Mot varmare breddgrader!

Nu drar jag mot varmare breddgrader! Ungarna är påklädda, passen är framplockade, resväskorna är fyllda till bredden med sololja och badhanddukar, bilen är packad och maken sitter bakom ratten.

Hasta la vista, brudar!

Fredagskväll i dansens tecken

Fredagskvällar går i dansens tecken här hemma. Ja, inte för min del för jag dansar aldrig nykter. Och eftersom jag är urusel på att hälla i mig alkoholhaltiga drycker, så är det bara att konstatera att det där med dans är inget för mig. Taktlös är jag. Fullständigt taktlös. Där hade nog spriten varit en räddare i nöden ändå.

Desto bättre på att dansa är Felicia, som går på någon sorts dans på Rydbergs i Malmö. Då sitter man som trogen förälder och väntar i en timme under tiden ungen dansar. Jag klagar inte. Det är inomhus. Det är varmt och skönt. Musiken är bra. Och jag brukar ha datorn med mig. Det kunde varit mycket, mycket värre. Själv red jag på ridskola när jag var liten...

Ikväll kör maken ungen till dansen. Ja, han är världens bästa man. Jag vet. Jag och Rasmus packar kläder, pussar på varandra och lagar middag. Sen ska vi käka Plopp, spela Wordfeud och så ska leta fram min urtvättade bikini och be till vår herre att den passar. Yeah, right. Sen, sen ska jag stressa ihjäl mig innan jag drar till varmare breddgrader imorgon. Vad gör ni?

En död råtta är en bra råtta

Inte ens Sussextuppen, som når mig en bra bit över knäna, lyckas skrämma bort råttorna.

Här sitter jag i min ensamhet och funderar över om jag ska våga gå ut till hönsen eller inte. Igår kväll när jag slängde åt hönsskrällena lite mat så blev jag nästan attackerad av två råttor. Alltså, jag är inte den mesiga typen och är uppvuxen på landet, men där går gränsen!

Jag gillar inte stora, håriga, levande råttor som sitter och kalasar på hönsmat. Jag gillar inte råttor som funderar på om de ska gå till attack eller fly när fru Sederblad kommer gående. Jag gillar inte råttor som katapulthoppar från stillastående till rakt framför mitt ansikte och nästan skrämmer vettet ur mig. Jag gillar inte råttor. Punkt.

Men nog snackat om råttor nu. Snart har jag samlat mod till mig för att gå ut i hönshuset igen, det känner jag.

Jag KAN gå ut i hönshuset, jag är inte rädd! Jag KAN gå ut i hönshuset, jag är inte rädd!

Imorgon vid den här tiden är hela familjen på Sturup. Och då är det där råttproblemet inte mitt problem på ett bra tag. Nej, då sitter nog husvakten och lipar i en hörna. Inte bara över bristen på mat i kylskåpet, utan även över råttorna.

Idag eller möjligtvis ikväll ska vi packa resväskorna. Hela familjen, ingen kommer undan. Och så ska vi rota fram passen och hoppas att morsan och farsan kommer ihåg att ta med biljetterna imorgon. Precis som om morsan skulle glömma dem. Yeah, right. I don´t think so. Min morsa är typ den mest ordningssamma människan som finns och att hon skulle glömma biljetterna hemma är lika osannolikt som att hon själv skulle ge sig ut på en jorden-runt-resa. Nej, jag kan garantera att morsan dyker upp i god tid med de utskrivna biljetterna som hon fått skickade till sig med post från charterbolaget och fått betala extra för. Japp, hon kör the oldfashioned way. Inga nymoderniteter där inte. Bara charterresor från Sturup med utskrivna gammeldags biljetter på resor bokade under ett personligt besök på en resebyrå. Resorna går enbart till Mallorca, Kreta eller Kanarieöarna. Inget annat. Någonsin. Inte för morsans del i alla fall. Alla är vi olika, och det är ju härligt det med.

Nej, nu har jag inte tid med er längre.. Hörs ikväll!

När man blir så till sig att hjärnan går i baklås

Så här såg det ut hemma hos oss i förrgår morse. Underbart!

Åh, vilken dag! Fullt upp och aaaningen stressigt. Men jag gillar sådana dagar. När man känner att man lever och att det man gör är så himla roligt. Som idag när jag ridit på Jägersro med Anja. Snacka om världens bästa träningspass. Tungan hänger som en slips och det känns som om allt syret på hela jordklotet är slut. Bara så där puts väck! Man blir så trött att det är ett under att man inte ramlar av hästen. Och ändå så känner man knappt att man är trött. Förrän efteråt... Numera får jag vätskebrist och blir jättedålig bara av att rida EN galopphäst. Men det är det värt, för det finns inget roligare. Inget.

När jag hade gjort mitt bästa för att återhämta mig, så var det bara till att stressa hem och göra klart i stallet och på hästhotellet. Tvätta ungarnas skitiga fotbollskläder, städa, snabbt trycka ner något ätbart i matklykan och öppna när det ringde på dörren. Och se där. Där stod ju Pernilla. Söta, gulliga Pernilla som brukar läsa min blogg. Hon har inga hönor och mina hönor värper så det räcker och blir över. Hon behövde köpa ägg och jag behövde sälja ägg. Hon bor i Staffanstorp och jag bor i Sunnanå. Vi bor nära varandra och nu har vi äggaffärer ihop. Vi satt mitt emot varandra i mitt kök och babblade som om vi känt varandra hela livet. Så jädrans häftigt! Jag blev så till mig att jag glömde att bjuda på te eller kaffe. Hjärnan gick liksom i baklås. Typiskt mig!

Det är det där med bloggvänner som jag blir så till mig över. Kanske är det nyhetens behag med att lära känna supertrevliga människor som man kommit i kontakt med via internet som gör mig så uppjagad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vet inte. Häftigt är det i alla fall. Efter helgens bloggstrapatser på Börshuset så har jag insett hur asgrymt det är att lära känna människor som man förmodligen aldrig träffat annars. Eller hur, tjejer?

Mot Kanarieöarna på sportlovet!

Lilla Amanda tillsammans med Felicia och Rasmus. Bilderna är tagna i höstas.



Vi ska till Kanarieöarna över sportlovet. Jo, så är det. Min pappa fyllde nämligen 70 år i julas. Då passade den gamle mannen på att bjuda hela familjen till holmarna. Så nu på lördag åker jag och mina två systrar med respektive och alla ungar och morsan och farsan till Puerto Rico på Gran Canaria. Tyvärr måste maken åka hem redan på tisdag morgon, men vi andra stannar en hel vecka.

Fram tills vi åker är det planera och tvätta som gäller här hemma. Måste börja fundera över var våra sommarkläder håller hus. Vinden? Garderoben? Tvättstugan? Är osäker på om ungarna har några sommarkläder som passar dem överhuvudtaget. De växer ju så det knakar. Och så måste jag rota fram några resväskor. Är så glad att jag köpte en ny resväska innan vi åkte till New York, för då har jag i alla fall ett problem mindre. Sen måste jag ju snoka fram de nyinköpta träningskläderna också. Minsann. Nu är det hårdträning som gäller, både för mig och maken.

Datorn får hänga med på semestern. Jag hoppas det finns internetuppkoppling på hotellet, så att jag kan blogga. Annars får ni helt enkelt klara er utan mig i en vecka, men det skulle inte kännas bra. Absolut inte! Jag får nog se till att skaffa mig en modern mobiltelefon så småningom, så att jag i alla fall kan blogga från mobilen med free wifi när jag är utomlands.

Nu ska jag till Jägersro och rida. När jag kommer hem är det dags att mocka och göra klart på hästhotellet. Det är smart. Riktigt intelligent. För då kan hela stallet vara fullt med övernattande hästar, fastän jag befinner mig på annan ort och solar och bloggar och badar i 30-gradig pool och äter kanariska potatisar med mojo och går på långa promenader och gnäller över att jag har ont i knät och försöker få ungarna att sluta bråka. Men först. Först ska jag ut i den 10-gradiga kylan.

En gullunge med ett jädrans humör

Alltså, nu är det ju kväll. Och hästen på bilden är Del Piero. Fru Sederblads gullunge. Han tycker att jag är alldeles, alldeles för långsam när jag ska hämta in honom från hagen. Ungefär som en snigel på promenad. Eller som om jag bara för att retas går och drar benen efter mig och filosoferar och tänker på annat istället för att rappa på. Och då blir han skitförbannad! Tror bestämt att han har ett jädrans humör, den därade hästen. Behöver jag säga mer? Jo. Han har fyra ben. Det syns på första bilden där han är på gång att attackera sina egna framben. Fråga mig inte varför. Oj, oj. Förmodligen är han ilsken och har inget bättre för sig. På andra bilden slår han bakut i ren protest.

Jag kan inte låta bli att skratta åt honom. Han har en sådan stark personlighet att man kan inte annat än älska honom. Visst blir vi osams emellanåt och ibland är jag villig att skänka bort honom på studs. Men för det mesta uppför han sig åtminstone någorlunda vettigt. Då uppskattar och respekterar vi varandra. Det är bara när han får sina idiotryck som jag blir tokig på honom. Då är han farlig för sin omgivning och inte alls rolig att ha att göra med. Vid sådana tillfällen är det tur för honom själv att han är snabb som vinden och att han är en väldigt kapabel löphäst utrustad med en grym vinnarskalle. Annars hade han fått leta efter ett annat hem och en annan matte... Men som sagt, för det mesta är han fru Sederblads lilla gullunge... med ett jädrans humör...

Flitiga hönor i Sunnanå värper många ägg

Nyvärpta ägg från de flitiga hönorna i Sunnanå.

Godmorgon. Vi bor på landet. På landet har man höns. Och en tupp som galer och väcker grannarna. Varje morgon värper hönsen. Våra höns värper så många ägg att vi inte orkar äta upp alla. Äggen alltså. Man kan ju bara bli mätt. Och trött. Och så kan man undra om hönsen är så yra att de inte förstått att höns inte värper vintertid?

Innan vi börjar kläcka kycklingar för fullt så säljer vi nu matägg under en kort period. Färska ägg i olika färger. Vita, beiga och gröna. Från bakdelen på våra egna, välmående hönor. 15 vackra ägg till det facila priset av 50 svenska riksdaler.

Jag gillar tanken med närproducerat. Från vår gård till ert frukostbord. Och nej, det är inget man blir rik på. Det är mer tanken jag gillar. En sorts fånig känsla av tillfredsställelse. Att producera bra och nyttig mat och att hönorna lever ett lyckligt liv i frihet.

Vi finns i Sunnanå, mellan Malmö och Staffanstorp. Hör av er vid intresse, så ska jag se till att ni få smaka på några av de godaste äggen i hela universum.

Min man vet vad hans fru älskar

Min man vet vad hans fru älskar. Och dessutom älskar han sin fru. Det är en bra kombination. Idag kom han hem och hämtade mig. Tog mig på lunch och sen till solariet så att min kropp är förberedd inför resan till Kanarieöarna på lördag. Ja, jag är gift med världens bästa man. Och bara just därför fick han en bukett med röda rosor av mig idag. För att jag älskar honom. På alla hjärtans dag och alla andra dagar.

Hur man blir av med sin Böddiskräck


Alltså. Böddi. Har ni sett honom? In real life? Om ni tycker han ser skräckinjagande ut på bild så är det ingenting jämfört med hur vettskrämd man blir när man ser honom i verkliga livet. När han steg in i salen på Börshuset under bloggeventet så trodde jag att jag skulle pinka i brallan. På riktigt. För vem i hela världen kan bära upp sådana kläder utan att vara en massmördare eller åtminstone laglös gängledare? Eller fullkomligt tokig. Ingen. Ingen förutom Böddi, visade det sig.

Efter att ha blivit stylad i håret av Böddi, så kan jag intyga att han inte är ett dugg farlig. Eller tokig. Och jag tror inte han mördat någon heller, i alla fall inte under arbetstid. Visst är han fortfarande aningen skräckinjagande, men absolut inte farlig. Tvärtom, så tror jag att han är ganska snäll för han öste beröm över den persiska prinsessan Fatima och sa att hon gjort ett bra jobb med mitt hår. Han frågade till och med var hon jobbade någonstans! Det är nästan så jag måste ringa och berätta för prinsessan att jag varit "otrogen"...

Undrar ni vem den blonda, supersnygga pinglan på bilderna är, så kan jag berätta för er att det är "Inredningsfrun". Vild, vacker och galen med en superfin blogg!

Ja, det var den sista rapporteringen från bloggeventet i lördags. Nu blickar vi framåt och käkar Limhamnsbomber, som man köper på det här fantastiska stället, för glatta livet!

Lycklig vinnare av en Aspen lampa

Som om det inte vore nog med att jag vann hårstyling och sminkning så slog jag till med att vinna en Aspen lampa från Trosa Möbler under lördagens bloggevent. Jag skojar inte. Värd 2 990 svenska riksdaler! Hallå! Hur snygg är inte den då?!! Va, va?!! Den ska pryda sin plats i vårt vardagsrum och jag ska vara så himla stolt över den.

Om att bli glad ända in i själen

Bloggträffen. Jag blir glad ända in i själen bara jag tänker på den. Snacka om minnen för livet och förhoppningsvis även vänner för livet. Om inte i verkliga livet så i alla fall via bloggsfären. Och så kul det var att få ett ansikte till anonyma bloggare. Och att känna igen ansikten från bloggar kändes nästan som att springa på någon kändis på gatan. Att få träffa alla. På något sätt tyckte jag det var höjdpunkten med hela träffen.

Och vilken dag och kväll det blev! Världens succé! Stämningen var på topp redan från första början. Och inte blev det sämre under Björn Ranelids föreläsning. Han var bra, Ranelid. Han och alla bloggtjejerna bjöd verkligen på sig själva. Tror minsann att Ranelid trivdes som fisken i vattnet, eftersom han dök upp igen lite senare och var med under middagen på kvällen. So nice!

Björn Ranelid och några trollbundna bloggbrudar...

Vad gäller Limhamnsbomberna som serverades till fikat så är jag numera beroende. Förmodligen för evigt. Jag har tvingat Emma att berätta var hon får tag i dem och nu är det kört för min del. Dock tvivlar jag på att jag kommer att slå Emmas rekord på att trycka i sig elva stycken bomber på en dag när hon var gravid. Det är liksom inte min ens min intention. Men det var bra jobbat av henne på den tiden det begav sig!

Jo, och sen var det ju de därade dragqueensen som höll i sminkkursen. Hmm. Nu är ju jag ingen direkt stjärna vad gäller sminkning, men att ta till mig tips från en dragqueen är kanske inget jag skulle rekommendera någon, inte ens den mest inbitna sminkanvändare. Men hysteriskt roligt och… annorlunda… var det. Absolut.

Smarriga tapas. Och sen var det ju uppträdandet av den kultförklarade lundaduon Nils Pils och Pär Bärs. Jävlar i min lilla låda vad roliga de grabbarna var! Lite dragqueens på det och kvällen var liksom hemma. Kunde inte bli mycket bättre. Sen blev det godnatt för min del, medans många av de andra fortsatte med karaoke och ett attans drag på dansgolvet.

De festliga grabbarna Nils Pils och Pär Bärs.

Thank you, Emma.

Och nej, jag har inte glömt att jag lovat lägga ut foton från stylingen. Den som väntar på något gott...

I en stinkande hästbuss med Emma, Malena och Svåra Lena

Emma, Malena, Tindy, Svåra Lena, en hästbuss och en jädrans massa goodiebags.

Jag är så trött, så trött. Min hjärna går bara på halvfart, om ens det. Bloggträffen knäckte mig. Totalt. Jag är på gränsen till medvetslös. Trots det, ska jag göra mitt bästa för att sammanfatta gårdagen, speciellt med tanke på er som inte var med. Ni missade en helt fantastisk dag! Jag tänkte inte lägga ut allt på en gång, utan det kommer liksom (som Ranelid absolut INTE under några omständigheter skulle sagt) i omgångar.

Gårdagen började för min egen del med att jag körde hem till Emma och hämtade alla goodiebagsen i hästbussen. Ett hedersvärt uppdrag som jag med glädje tog på mig. Då förstod jag inte exakt hur mycket plats 180 goodiebags fullpackade med diverse godsaker tar. Shit, alltså! Det var knappt att de fick plats i en hästbuss som i vanliga fall rymmer två fullvuxna hästar, sovplats och ett stort bagageutrymme. Men till slut var alla påsarna på plats i hästbussen, tillsammans med mig, Emma, Malena och Svåra Lena. Och iväg till Börshuset i Malmö for vi, aaaningen stressade. Förmodligen stank vi hästskit allihopa, men ingen orkade eller hann bry sig. Inte ens Svåra Lena.

Vilken samling med härliga tjejer!

Malena och Emma utanför Börshuset innan det var dags att bära in alla goodiebagsen.

Åh, vad jag önskar att jag visste vem som är vem av ALLA supertrevliga tjejer jag träffade på bloggeventet som "Att vara någons fru" anordnade på Börshuset i Malmö igår. För aldrig i hela mitt liv har jag stött på en samling med så många tjejer som man vill lära känna. Sitta och hetsäta Limhamnsbomber tillsammans med. Nypa dem i kinderna och klippa av några hårtussar för att förstå att de finns på riktigt. Jag skulle vilja lära känna dem personligen. Lyssna till deras historia och vilka tankar som far runt i deras huvuden. Göra mitt bästa för att komma ihåg vad de heter och framför allt namnet på deras bloggar. Prata om varför de började blogga och vad bloggandet har gett dem för erfarenheter i livet. Och sen, sen skulle jag givetvis komma ihåg vem som är vem av alla dessa supertrevliga 180 tjejer, utan att ens anstränga mig.

Men riktigt så var det ju inte i verkligheten. Men jädrans, så många trevliga tjejer som var på bloggeventet! Ingen kände någon, och ändå var det som om vi känt varandra hela livet. Kontakter knöts och vi njöt av varandras sällskap. Fnissade. Gapskrattade. Underbart!

Det var bara en kort reflektion över gårdagen. Mer kommer, var så säkra.

Hur man snor en kram av frugan och får svettmustasch

Foto: Kinga Lezanska Sjölin, Metro

Stressa, stressa, stressa. Idag är det full fart som gäller, från arla morgon till mitt i natten. Jag börjar med att släppa ut hästar, mocka, städa hästbussen (vilket ingen normalt funtad människa borde ge sig på eftersom det är ett mission impossible), duscha, fixa till frisyren, gnälla över hur förkyld jag är, snyta mig och klä på mig supervarma kläder som jag lite senare kommer att få svettmustasch i.

Sen. Sen bär det av till allas vår Emma. Jag och den förorenade hästbussen har nämligen fått det hedersvärda uppdraget att frakta alla goodiebagsen till bloggeventet in till Börshuset. Innan dess så ska jag passa på och sno en kram av frugan herself och kanske den lilla silkesapan också. Ha, ha! Före alla er andra. Det ni! Äh, förresten, det kan hända att den lilla, dundersöta morsgrisen får en puss på kinden också när jag ändå är i farten;-). Och hundarna… hundarna… oj, oj, oj, hur ska detta sluta?! Och om jag fånstirrar in genom fönstret så kanske jag får en liten tjuvtitt på Malenami klädd i någon fantastisk skapelse. Jo, jag skojar inte… eller kanske bara lite… och sen ska jag koka en kanin…

Phu. Det blir jobbigt det här. När jag har tjuvkikat i alla goodiebagsen och satt dem på plats i Malmö, så blir det ilfart hem till Sunnanå. På med några förhoppningsvis hela och rena plagg från garderoben (shit, hjälp mig någon!!) och iväg till Börshuset igen. Denna gången med maken som chaufför. Då får jag se till att ha packat ner något presentabelt att ha på mig på kvällen, för jag lär väl inte hinna hem en gång till? Alltså, det här kommer inte gå bra. Det förstår jag och allvarligt talat så tror jag svettmustaschen är på gång bara jag tänker på det.

Och vet ni… by the way… Böddi stylar på skönhetsvisningar och modeshower. Kör motorkross. Och han har fixat håret på Duran Duran som är hans kompisar (?). Gulp… Måtte det inte vara sant. Jo, och så gillar han rock/punk stilen. Shit, lova mig att tuppkam är omodernt och helt ute!! Lova! Nu har jag GARANTERAT svettmustasch och jag tror inte den går över förrän det är söndag.

Och för alla er nyfikna så kan jag meddela att fru Sederblad inte kommer blogga ”live” från bloggeventet. Jag är alldeles för omodern för det, och fokuserar istället på att mingla och fotografera. Däremot så kommer jag lägga ut flera utförliga rapporter här på bloggen dagarna efter. Det är inte illa det.

Kameran är laddad. Hästbussen är framkörd för städning, med en lång repa i lacken som maken gjorde igår kväll när han backade ut den från gårdsplanen. Nu måste jag sätta fart. Vi hörs och kanske ses!

Förresten, undras hur någon kan vilja ha mig som chaufför efter veckans fadäs vad gäller backning på Kastrup? Men så länge jag inte behöver backa så ska det förhoppningsvis gå vägen? Wish me luck!

Inte ens Böddi kan stoppa mig!

Igår var jag ju hos min vanliga frisör, eller frisörska heter det kanske? Hon heter Fatima och har inga tatueringar, i alla fall inga synliga sådana. Hon har inga halvkorta brallor mitt i vintern, som Böddi har. Och inga kedjor som dinglar i jeansen. Ingen platinablond ultratrendig frisyr, utan mörkt, långt, glänsande och välskött hår. Hon är som en docksöt liten persisk prinsessa som bjuder på varm choklad mitt i smällkalla vintern. Hon är mamma och inte ett dugg skräckinjagande. Tvärtom. Hon pratar om resor, kändisskvaller, sin uppväxt och frågar snälla frågor om min familj (som alla är kunder hos henne). Fnittrar och berättar om sin egen dotter där hemma. Och så är hon är jäkel på att klippa, färga både hår och ögonbryn, göra slingor och riva mig i hårbotten med långa naglar. Allt sådant som frisörer gör är Fatima superbra på. Hon är bara bäst! Jag har fullt förtroende för henne. Hon är chef och enväldig härskare över mitt hår. Inte för alla pengar i världen, nåja, vill jag byta ut henne. Inte ens mot Böddi.

En sak till förresten... sist, men inte minst, så älskar den lilla prinsessan mig. Mig, fru Sederblad. För hon får göra precis vad hon vill med mitt hår. Det är antagligen det hon älskar, och inte mig personligen. Och nej, jag vågade inte berätta för henne om Böddi... Där går gränsen för en persisk prinsessa. Tror jag.

Men nu har jag gett Böddi bästa möjliga förutsättningar inför morgondagens hårstyling. Ska den isländska demonfrisören misslyckas så får han anstränga sig, oavsett om jag går och lägger mig med blött hår eller inte ikväll. För snälla Fatima har lagt grunden och gjort grovjobbet. Nu återstår bara för Böddi att lägga "the final touch". Om jag vågar mig dit, vill säga...

Och enligt Emma, så måste jag gå dit för jag ska tydligen bli sminkad också. Sminkad. Förstår ni? Jag har alltså vunnit en sminkning också, inte bara en hålstyling. Amen, hallå! Jag som aldrig vinner någonting, bortsett från det där kaffepaketet jag vann som sexåring på Degeberga marknad. Men nu jävlar slog jag till med en sminkning också. Jag som knappt vet hur man håller i en mascara, än mindre hur man använder den. Snacka om välbehövlig vinst.

Jag SKA till stylingen. Inte ens Böddi kan stoppa mig!!

Cykel, rosor och snor

Cykel med rosor i Köpenhamn vintern 2011/2012.

Jag är helt snurrig och sedan vi kom hem från New York försover jag mig om morgnarna. Varje dag. Det är INTE min stil. Men jag skyller på tidsomställningen och att jag inte hör väckarklockan. Fast egentligen vore det ju bra om jag kunde sova ut, så att jag inte sitter och snarkar under morgondagens bloggevent. Risken finns ju att det kan bli aaaaningen pinsamt... tänk er själva... om herr Ranelid är den som väcker mig ur min djupa sömn...

Även om det mest är bloggevent och hårstyling och sånt som figurerar i min hjärna i dessa bråda dagar, så har jag ändå haft tid att fundera över vårt vardagsrum.

Här hemma finns tre ganska tjocka, svarta ramar med bilder från det stora varuhuset. I och för sig är bilderna fina, men jag skulle vilja byta ut dem mot foton som jag själv tagit. Hemmet blir lite roligare och mer personligt då. Och det är väl så ett hem ska vara?

Det här fotot tog jag sist vi var i Köpenhamn och i mina ögon gör det sig fint mot en svart ram. Vad tycker ni? Gör det något att det inte är någon bra skärpa eller är det kanske till och med en bonus? Färg? Svart/vitt? Yes? No? Anyone?

I övrigt är jag snorig och har ont i halsen. En rejäl förkylning på gång inför lördag?

Hästar är tacksamma varelser

Vilket väder! Jag hatar det! Det är så kallt. Och blåser gör det. Och snöar så mycket att inte ens hästarna vill vara ute. De vill bra mycket hellre vara inne i stallet och käka hö, gulla med sin matte och producera ansenliga högar med hästbajs. Sådant som hästar gör när de är i stallet och slipper vara utomhus. Så. Därför tog jag in dem extra tidigt idag, och för denna godartade gärning är de antagligen mig tacksamma resten av livet.

En av våra två hästar, makens travare Virvel, tackade mig omedelbart. Redan på väg in till stallet försökte hon ta kål på mig för gott med en välriktad spark mot mitt huvud. Och med tanke på att hon redan knäckt näsan på en hästskötare när hon stod i proffsträning, så valde jag att omedelbart släppa taget om grimskaftet och slänga mig baklänges. Ja, vadå? Hästar finns det i mängder, men det finns bara en fru Sederblad. Nåväl, efter det var hästkraken snäll, så det var bara att gå och hämta henne och fortsätta mot stallet. Tillsammans, eftersom jag och Virvel egentligen älskar varandra. Hästar är tacksamma varelser. Det har jag alltid sagt.

I topp på Bloggvy, tro det eller ej

Helt plötsligt, utan att jag gjort mig förtjänt av det, så ligger fru Sederblads blogg i topp på Bloggvy under kategorin "Mest besökta bloggar". Överst på listan. Number one. Bara jag, ingen annan. Så jädrans häftigt att jag tror jag tuppar av!

Vad är det som gjort fru Sederblad så populär helt plötsligt då? Jo, när jag vann den omtalade stylingen hos superduktiga "Att vara någons fru" så hittade en massa nya besökare hit via en länk. Och det är så himla roligt och alla är så välkomna. Åh, jag tror jag svimmar på riktigt!

Tack så mycket, världens bästa Emma.

Det är illa nog som det är

En mössa kan rädda ALLA frisyrer, bara ett litet tips från mig till er...

Efter att ha velat fram och tillbaka har jag äntligen bestämt mig. Jag sticker till frisören imorgon förmiddag. Inte för att jag är långhårig eller för att håret egentligen behöver tonas, utan för att jag inte vågar annat. Alltså, jag är ju redan uppskrämd. Men tänk er att komma till Böddi med så där lagom halvrisigt hår som i hans ögon behöver både klippas och tonas. Shit, det vågar jag inte bara! Blir nervös bara jag tänker på det... Nej, det är nog bäst att pallra sig iväg till frisören imorgon. Oavsett om det behövs eller ej. Jag tänker INTE sitta och skämmas ögonen ur mig hos coola Böddi med de halvkorta brallorna, fastän han "bara" ska styla mitt hår! Det är illa nog som det är. Fast det ska bli himla roligt också så klart. Längtar ihjäääl mig till bloggeventet ;-).

Fram tills dess sysselsätter jag mig med att mocka en herrans massa hästskit. I ett rasande tempo så att sågspånen yr runt öronen på mig och får mitt hår att stinka hästskit. Det har varit många hästar på hästhotellet i natt. De har checkat ut, så nu får jag leka hotellstäderska. Sånt gillar jag. En liten eftermiddagslur på soffan blir det också. Är aningen förvirrad och fel på tiden fortfarande, så en tupplur kan nog få mig att kvickna till. Fakturera ska jag också göra. Och sen, hmm, får jag väl ta tag i den där olyckan som Kastrup åsamkade bilen... och kanske slötitta lite på Holby City innan ungarna kommer hem från skolan. En bra dag, helt enkelt.

Hur en isländsk man skrämmer slag på en skånsk kvinna

Alltför ofta händer det att mitt hår ser ut som ovan. Och då har jag inte ens gjort något, bara krupit till kojs med vattendränka fjun på hjässan. Not a pretty sight, eh! Snacka om att göra sitt bästa för att omintetgöra en underbar morgon… Tänk er själva att vakna upp med denna kungafrilla. Eller ännu värre; att vakna upp BREDVID denna kungafrilla. Shit pommes frites alltså! Nu snackar vi mardrömmar. Ångestdrömmar. Maror under arla morgontid. Riktiga sådana. Sådana drömmar som halvt skrämmer ihjäl folk. Både barn och vuxna. Även riktiga män. Storvuxna karlar som typ Karl-Alfred och Hulken och världens starkaste man Magnus Samuelsson. Harrison Ford. Sådana män. Herre min skapare! Ni förstår vidden av det hela, va?

Termen världens åttonde underverk används ibland om något som anses vara så fantastiskt att det platsar bland underverken. Det har aldrig framkommit någon konsensus kring vad som skulle vara det åttonde underverket. Men lyssna nu; att maken inte har lämnat mig för länge sedan ÄR världens åttonde underverk. Jag menar, vem, vem vill vakna upp till denna förskräckliga syn?! Den där bristen på frisyr kan ju bara på ett ögonblick krascha även det lyckligaste äktenskap. Gång på gång.

Nu bär det sig inte bättre än att jag på lördag ska gå på det bästa bloggeventet i världen, som "Att vara någons fru" anordnar. Alltså, jag är inte världens trendnisse. Men att jag inte kan ramla in på partajet på lördag och se ut i håret som jag brukar göra om morgnarna, det har jag förstått.

Så just därför är jag så himla euforisk och glad över att just lilla jag har vunnit en styling inför lördagskvällen av den soooupertrendiga frisören Böddi. Så roligt och så läskigt! Jag tror nämligen att jag är lite rädd för Böddi... men jag vet inte... Han bits inte, va? För då får han väl inte fortsätta arbeta som frisör? Eller?!! Det är nog mest hans trendiga stil som gör mig skräckslagen. Men det bryr jag mig inte om! För jag ska med glädje gå dit och bli stylad, oavsett hur cool Böddi är! Because I need it.

Så. Tack snälla Emma och farliga Böddi för att ni bestämt er för att hjälpa mig upp ur träsket. Vinsten kommer att rädda mitt äktenskap och att just jag fick vinna stylingen gör mig så lycklig att jag nog måste lipa en liten skvätt. Ingen, jag repeterar, ingen är gladare än vad jag är just nu. Hepp!

Ps. Förresten, ser ni någon som ser ut som på bilden ovan under dagen på bloggeventet (d v s innan stylingen), så är det garanterat jag, d v s fru Sederblad. Kom gärna fram och hälsa!

Allt är Kastrups fel

Suck, vilken morgon. Visserligen hade jag inte förväntat mig någon välkomstkommité eller så, men visst hade det varit trevligt med lite hurrarop och glädjeyttringar över att jag är hemma igen. Någon som mötte mig med flaggor, en bukett rosor och något flådigt "välkommen hem" plakat. Sånt hade jag gillat. Men nej, ingen syntes till när jag kom ut i kylan på Kastrup och det var svårt som fan att hitta ut ur parkeringshuset. Så då backade jag, trots backsensor, rakt in i en cementvägg. Det är liksom sånt jag gör när jag inte riktigt vet var jag är och inte kan betala med brobizz på väg ut ur parkeringshus fastän jag blippat med den på vägen in. Tror jag. Så allt är Kastrups fel. För hade inte Kastrup haft två utgångar till parkeringshuset där jag parkerat, så hade jag inte försökt köra ut genom fel utgång och då hade jag inte behövt backa och då hade inte jag backat på den där cementväggen som helt plötsligt var i vägen. Så allt är faktiskt Kastrups fel. Själv är jag en perfekt bilförare och kan därmed inte klandras för denna fadäs. Ja, så är det bara.

Ja, jag är hemma från New York som ni kanske märker? Vet inte om jag kan säga att det är så skönt precis. Det är 16 grader i huset och 12 grader i sovrummet. Inget varmvatten har vi heller, för varmvattenledningen har frusit. Och sen har jag lekt hobbypyroman och försökt tutta fyr på huset genom att sätta på en tom kastrull på en påslagen spisplatta och sedan gå därifrån. Suck. Allt, allt är Kastrups fel, för det var där det började.

Mary Poppins på Broadway

Mary Poppins på Broadway. Herre jävlar vad bra den var! Alltså jag tror jag smäller av. På riktigt. Den överträffade mina förväntningar med råge och så mycket mer. Så bra, så proffsig! Shit pommes frites alltså! Snacka om världsklass och underhållning på högsta nivå!

Fullköpt bortsett från ett par skosnören

New York är som gjort för shopping, shopping och åter shopping. Så det är ungefär vad gårdagen bestod av. Och så en fantastisk lunch på klassiska Oyster Bar på Grand Central. Amen, jag tror jag dööör lite så gott det var! Maken käkade ostron och jag sörplade på skaldjur tills vi bara inte orkade mer... och så drack maken champagne och jag önskade att jag drack champagne samtidigt som jag drog i mig ett par cola light... och så njöt vi av interiören... och sen shoppade vi igen... Bortsett från ett par skosnören så är maken så gott som fullköpt. Det är inte jag. Inte på långa vägar.

Om man varit lite piggare än vad jag är, så hade det varit ett gyllene tillfälle för att försöka att shoppa ihjäl sig. Förutsättningarna med antalet affärer finns ju, om man säger så. Men jag är så trött, så trött att till och med Törnrosa blivit avundsjuk. Har kommit helt fel på tiden här i New York. I förrgår vaknade jag ju redan klockan tre på morgonen. I går slog jag upp ögonen klockan fyra. Att vara klarvaken klockan fyra på morgonen är ingen hit och inget som jag rekommenderar. Inte om man ska orka shoppa och hålla sig vaken hela dagen. Att shoppa tar på krafterna. Så idag var jag så trött att jag lyckades med bedriften att sova till klockan sex. Wieee, eller något sådant!

Ja, ja. Jag kan inte bli anklagad för att ligga på latsidan när jag är i New York i alla fall. För som om inte det vore nog att stiga upp innan de flesta i denna staden gått och lagt sig, så tränar jag ju dessutom varje morgon på hotellets gym. I´m not kidding you! Och nu har jag inte tid med er länge, för nu ska jag ta världens bästa make i handen och tvinga honom att ta mig till gymmet för att göra av med en bråkdel av alla kalorier som jag med glädje stoppade i mig igår. I´ll be back.

Hand i hand på Starbucks och Ground zero

Så fort jag repat mig från gårdagens migränattack så stack vi rakt ner på Times Square. Jag och maken, hand i hand. Vilket drag och härlig stämning det är där, även tidigt på morgonen. Snacka om storstadspuls! Det är inte så precis att någon kan missa att jag kommer från landet, för jag står mest och stirrar och undrar var alla människor kommer ifrån. Och var de ska? Och varför de har så bråttom och ser så stressade ut att en hjärtattack inte vore något oväntat? Och så undrar jag varför den där stackars uteliggaren gav halva sin kringla till duvorna när han själv så väl behövde den? Sånt funderar jag över. Samtidigt som jag trivs som fisken i vattnet och njuter av att vara här.

För när man är här i New York kan man, som jag och maken gjorde, slinka in på Starbucks. Man slår givetvis sig ner vid ett fönsterbord. Så bara sitter man där och ser hela världen passera förbi utanför. Polisbilar, taxibilar, stressade affärsmän, turister, newyorkbor, allt i en salig blandning. Det gillar jag. Det är så jädrans häftigt! Under tiden sörplar jag latte med vaniljsmak. I min värld är det bland det godaste som finns. När jag är på Starbucks så känner jag mig ungefär som om jag av någon konstig anledning hamnat i himlen. Vilket kan bero på att de har koffeinfritt kaffe där... (på Starbucks alltså) och då dricker även fru Sederblad kaffe. Sådana där tunga droger som koffein tål inte jag. Då blir jag rent vild och framför allt jävligt sjuk. Koffeinfritt är liksom mer min stil.

Lite senare under dagen stack vi ner till 21th Century outleten och shoppade lite. Och så strosade vi runt i kvarteren kring Ground zero. En otäck känsla och man kunde nästan föreställa sig den 11:e september. Hur människorna rusade längs fram längs gatorna i panik, skadade och täckta av damm. Fruktansvärda bilder som man sett om och om igen på tv, rullade upp i huvudet och det kändes så verkligt att man nästan kunde ta på det. Det var så tydligt vad som hänt. Kanske var det inbillning, jag vet inte, men jag tyckte mig känna en otäck stämning i luften. Precis som om den fortfarande hängde kvar och aldrig tänker bege sig därifrån. Döden och terrorismen. Hand i hand.

Invigda träningskläder och en frivillig make

Bildbevis på att fru Sederblad inte bara har invigt träningskläderna, utan faktiskt även tränat.
Fotograf: maken med iPhonen (det syns på bildkvaliten)

 
Nu är det gjort. Träningskläderna är invigda. Ett tag var jag inte säker på att kläderna någonsin skulle komma till användning. Men jodå. Nu är de invigda, och det med besked. Tack vare att jag vaknade klockan tre imorse med migrän. Suck. Antalet hotellrum och länder som jag spytt mig igenom är många. Alldeles för många. Jag är så trött på det att jag allvarligt funderar på att aldrig mer lämna Sunnanå och hemmets sköna vrå.

Men med de nyinköpta träningskläderna tänkte jag prova att träna precis i början av migränstadiet. Jag har nämligen läst att det kan häva attacken. Själv provade jag träning i kombination med stark medicinering. Givetvis. Vem vågar chansa?! Fan. Det var inte roligt alltså, det ska gudarna veta. Om träning i vanliga fall är plågsamt så är det ingenting jämfört med att träna under en pågående migränattack. Shit, vad dålig jag var! Men jag lyckades genomföra ett halvdant träningspass (som jag tror kommer ge träningsvärk) utan att spy i någon hörna. Sen gick jag och la mig och sov med frossa ett tag.

Jag är inte frisk nu, men jag är inte superdålig heller. Migränattacken är hävd, absolut. Och det var ju det som var syftet med träningen. Så då får man väl säga att träningen var lyckad, om än ytterst plågsam.

Nu har jag precis tagit ett varmt bad och lipat en skvätt över att jag har världens snällaste make som följde med mig och tränade klockan fem imorse. Frivilligt. Utan att protestera. För att jag skulle må bättre. Det ni. Det slår shopping i New York alla dagar i veckan.

Men nu har jag inte tid med er längre, för jag och maken ska ut på stan. Vi hörs igen!

Framme och still alive

Times Square, nästan precis utanför vårt hotell.

Jodå, vi har kommit fram till New York. Lång resa, migrän (som dock botades i tid med stark medicinering) och sedan en kväll på stan. Tröttare än tröttast, näst intill medvetslös. Superfint hotell, Intercontinental, på Manhattan precis vid Times Square.

Kan inte ha det mycket bättre än så här. Dock är gårdagens värmebölja med sjutton grader som bortblåst, men det spelar ingen större roll. Det lär inte blåsa i butikerna ;-).

Imorgon bitti blir det gymmet, hävdar maken. Med tanke på att vi käkat lagad mat fem gånger idag känns det inte direkt som något feltänk. Dock är jag lite osäker på om maken orkar upp och står vid sitt ord.

Vad jag tänker syssla med "over there"

Good morning America. Eller nej, inte Amerika. God morgon Sverige. Så ska det vara. Oavsett vilket så tänker jag blogga "live from America" när vi är där om det finns någon vettig uppkoppling på hotellet. Så fastän jag är bortrest, så blir ni liksom inte av med mig. Jag finns kvar, bara en liten bit längre bort än vanligt.

Dessutom har ni blivit så många nu sedan jag startade den nya bloggen, så jag måste ju verkligen göra mitt allra bästa för att hålla er kvar här. Och då kan man inte ligga på latsidan och pilla sig i naveln och näsan och sånt, nej, nej. Då måste man jobba hårt och blogga så ofta och så intressant som man bara kan så det inte försvinner några söta läsare på vägen. Så det är vad jag tänker syssla med "over there". Bara så ni vet.

Nej, nu har jag inte tid med er längre. Nu ska jag ut i stallet och mocka skit. Sen blir det duschen, packa det sista i den nya stooora resväskan och svisch iväg till Kastrup. Good bye my friends! Tror bestämt jag har lite resfeber...

Förresten, tack för alla tips och önskningar om trevlig resa ;-)! Ni är bara för gulliga och jag blir alldeles varm i själen. Tack.

Skrämselpropaganda och träningskläder

Nu är det gjort. Jag har köpt en ny, stor resväska inför morgondagens resa till New York. Ja, jag tänker ju vrålshoppa så mycket som jag bara orkar när jag är där. Ungefär tills jag storknar och maken släpar ut mig skrikandes ur affärerna. Dessutom har ju flera av er läsare verkligen gjort ert bästa för att skrämma upp mig rejält, så nu vååågar jag inte åka dit med en normalstor väska.

Så idag begav jag mig till väskaffären och inhandlade en ny resväska, modell större. Det blev en Björn Borg, i olika färger. Den duger bra till mig. Och förhoppningsvis rymmer den inte bara barn, utan även oerhörda mängder med shoppingfynd. Barnen, de ska INTE följa med på resan. Inte under några omständigheter. Det kan jag lova. 

Snart ska den fyllas med shoppingfynd...

Däremot ska ju maken med på resan (jippiee!!) och han har fått för sig att vi ska träna på gymmet på hotellet. Därför har jag även tvingats till att köpa sprillans nya träningskläder. Träningskläder är en sak. Träna är en annan. Träningskläderna är i alla fall nerpackade i väskan, så får vi se hur det blir med själva träningen.

Öppet brev till en skräckinjagande författare

Onsdag morgon. Känns helt ok. Under tiden jag är ute i stallet och mockar en herrans massa boxar på hästhotellet efter nattens transporthästar, så får ni börja denna dagen med en "favorit i repris" från min förra blogg. Inlägget skrev jag när jag ansåg mig fått till ett någorlunda hyfsat bokomslag som en del i min utbildning till grafisk designer. Jag har ju lite livlig fantasi emellanåt, så man kan väl säga att jag tog ut svängarna en aning. Om jag har postat brevet till Mankell? I don´t think so...

ÖPPET BREV TILL HENNING MANKELL
Bäste Henning. Vi känner inte varandra sedan tidigare. Men det tänker jag ändra på nu. Jag studerar grafisk design och min senaste uppgift är att designa ett bokomslag till en bok skriven av dig. Du har ännu inte sett bokomslaget, men det spelar egentligen ingen större roll. Om du inser ditt eget bästa så är jag säker på att du inleder ett samarbete med fru Sederblad. Omedelbums! Jag menar, det mesta jobbet är ju redan klart. Omslaget är fix färdigt och går inte av för hackor. Uppriktigt sagt så lyser det redan succé lång väg. Nu snackar vi om försäljningsrekord, min gode vän.

Så upp och hoppa! Det är inte så att jag begär att du ska jobba ihjäl dig precis. Eller ens få några svettpärlor i pannan. Allt du behöver göra är att plita ner ett fåtal rader. Typ en rejäl bok kallad ”Nätverket”. Det kan väl inte vara så svårt? Men eftersom jag är lite otålig till min läggning, så vore det bra om du rappade på lite. Jag menar, om man skriver i så stor omfattning som du gör och är en tvättäkta författare, så borde man väl kunna komponera en bok… typ… fortare än en höna skiter…? Ungefär så fort borde det gå, eller möjligtvis aningen långsammare.

När boken är utgiven och samarbetet är avslutat, så kan du och jag leva lyckliga i alla våra dagar. Om man bortser från ett litet, pyttelitet, problem. Det är nämligen så att jag är rädd för dig, trots att du är min blivande samarbetspartner. Det är nog inte så lyckat om man ska ha ett nära samarbete, va? Du känns liksom lite skräckinjagande, Henning. Eller egentligen ganska mycket skräckinjagande. Typ hur jävla skräckinjagande som helst! Det är nästan så jag väter ner brallorna, utan att kunna hjälpa det so to speak. Blotta åsynen av dig scare the living daylights out of me!

Så att ta och dänga ner dig i handväskan så där hur som helst känns inte bra, Henning… Nej, nej, absolut inte! Vem vet vad du hittar på där nere?! Herre gud! Först och främst så är du väl allmänt otrevlig. Och antagligen antastar du snyggsmurfen Andreas Johnson som mjukt nerbäddad redan ligger där och nynnar på någon ny slagdänga. Och så börjar du gaffla om illegala bosättningar och israeler och palestinier och en massa sådant. Säkerligen svänger du dig med en massa polistermer också. Det gillar inte jag och det känns inte rätt att utsätta Andreas för detta. Alltså, en sak måste du ha klart för dig Henning. Andreas har fortfarande och för alltid förstatjing och ensamrätt på min handväska. Jag tror inte du har där att göra. Förresten så känner jag på mig att du kommer att morra och nafsa mig i fingertopparna när jag stoppar ner handen för att gulla lite extra med min snyggsmurf. Och det vill inte jag, för då börjar jag gråta. Så nej, inga elaka deckarförfattare i min äkta alternativt oäkta handväska, inte!

Så. Till följd av ditt obstinata beteende Henning, vågar jag kanske inte svara när du ringer. Men för att vi ska kunna leva lyckliga i alla våra dagar på försäljningsintäkterna från boken så behöver vi inte ha så mycket kontakt. Bokomslaget är som sagt redan färdigt. Så du kan bara skicka ett mail när boken är klar. Ok?

Vi hörs (via mail, kom ihåg det!!)!

Fru Sederblad