Fru Sederblad som föreläsare på bloggdag

Hon har gjort det igen, Emma. Hon har dragit ihop typ världens fräsigaste bloggdag! Ja, ni ser ju själva programmet här ovanför. Hur häftigt är inte det?! Om man har en blogg eller funderar på att starta upp en sådan, så är det här en dag som helt enkelt inte får missas!

Och jag, Fru Sederblad, har fått den stora äran att vara med och föreläsa. Jag ska visst stå där framme på scen och prata lite om vad man behöver tänka på vad gäller bildbehandling till bloggen. Som t ex hur man väljer ut bilder att använda till bloggen, vilka olika bildbehandlingsprogram som finns och lite om bildredigering i största allmänhet. Jag kommer även visa några exempel på hur jag använder mig av Photoshop i mitt dagliga arbete.

Spännande, va? Så kom igen, kontakta Cecilia på Clarion och anmäl er, så hjälper vi Emma att göra detta till den bästa bloggdagen någonsin!

Kaninhoppning med kaniner som heter Fuffe

Åh, vilken låtsasfirmafest jag, Emma, Tindy och Emschen hamnade på hemma hos Fuffe och hans Eva igår kväll! Emma fotograferade, men annars kan man inte direkt påstå att vi gjorde något vettigt. Vi skrattade mest en massa och käkade världens godaste kyckling som Fuffe sprungit runt barfota och grillat i trädgården. Höstdimman rullade in och gjorde så att allt blev lite så där lagom magiskt. Myggorna surrade. Glasen klirrade och vi skålade och förundrades över tystnaden på landet.

Och så träffade vi Kniv-Rickard, mannen med kniven i fickan och yxan i bilen och den i särklass mest garanterat skånska dialekt som går att bräka fram. Och Kniv-Rickards sambo. Och Tandläkaren med scarfsen runt halsen och hans Lillasyster som Tandläkaren med en dåres envishet fortsätter att pussa på och presentera som sin lillasyster fastän han inte ens har någon syster.

Där satt vi allihop och diskuterade män som kör traktor iklädda behå när det är varmt och så där kvavt på sommaren, egenhändigt tillverkade kattpälsar, kaninhoppning med kaniner som heter Fuffe, googlesökningar, döda fjärilar i snören på grindar klädda med mossa och varför vissa män och kvinnor snusar. Och så fick vi reda på varför Fuffe kallas för Fuffe när han egentligen heter något helt annat som låter ungefär som Bengt Åkesson och så fick vi för oss att vi nog borde ta bussen till Ekebo, dricka sprit ur medhavda plastflaskor och dansa kasedans någon gång inom den närmsta framtiden bara för att liksom ha upplevt det. Sånt pratade vi om.

Och så skrattade vi. Jag skrattade så mycket att jag kiknade och knappt fick luft. Ni vet så som man gjorde tillsammans med sin bästa kompis när man var fjorton år? När skrattet börjar bubbla i långt, långt ner i magen och till slut bara väller över och inte går att kontrollera eller hejda och man skrattar så att tårarna forsar och det blir pinsamt? Så skrattade jag, ja, de andra tjejerna också för den delen. Hysteriskt som en hög med hormonstinna tonårstjejer. Så höll vi på. Fuffe, jodå, han flinade han också. Och var allmänt lycklig, så som bara Fuffe kan vara.

De här tjejerna alltså. Jag är så himla lycklig över att de kommit in i mitt liv. De berikar mitt liv på ett underbart, befriande sätt och jag hoppas att jag ger dem något tillbaka också. Den här kvällen ska jag spara i mitt minne och plocka fram vid lämpliga tillfällen. För livet blir inte mycket bättre än så här. Det blir inte det.

Let´s go girls!

Hemma igen. Så himla skönt! Det där med "borta bra men hemma bäst" stämmer nog ändå. Och ja, jag hann med planet utan några större missöden.

Visst hade det varit skönt att bara få vara hemma. Packa upp resväskan i lugn och ro. Slänga in ett par maskiner tvätt. Krama Rasmus och Felicia hårt, hårt och berätta hur mycket jag saknat dem. Pussa på hästarna i evigheters evighet och känna deras varma mular mot min kind och hur de försiktigt nafsar i mitt hår.

Men nej, det finns inte tid för sådant. Idag är ju den där superspännande dagen när Emma tar med mig och Tindy och Emschen till en attans massa äppleodlingar hemma hos Fuffe för att simulera personalfest, käka grillat och bli fotograferade. Let´s go girls!

Livet är enkelt här

Och nej, förresten, det blev ingen tågresa till Italien. Tiden tog helt enkelt slut och vi hann inte. Bortsett från att maken blev akut matförgiftad så hade vi det bra här i Villefranche ändå och det är med blandade känslor jag åker hem. Livet här är helt underbart... och värmen... ja, den är så klart underbar den också... även om jag fortfarande inte är helt acklimatiserad. Livet är enkelt här. Okomplicerat.

Vi ligger på stranden och låter solen steka våra kroppar och när vi inte längre står ut så springer vi över den stekheta sanden och hoppar i havet och mumlar till varandra att vi aldrig någonsin vill gå upp igen. När det är dags att dra sig hemåt från stranden så strosar vi runt i de trånga gränderna och pekar upp och säger "Där, där skulle jag kunna tänka mig att bo". Det är nästan så att vi båda två funderar över att hyra en lägenhet och tillbringa somrarna här. På kvällarna går vi ut och upptäcker nya restauranger, äter gott och förvånas över vilka mängder ostron, musslor och pommes frites som serveras i detta underbara land. De tropiska nätterna gör att vi stannar kvar och har svårt för att dra oss tillbaka till lägenheten. Vi studerar folk i vår omgivning och hittar på historier om deras levnadsöden. Vi avslutar meningar utan att bli avbrutna. Det är svårt att ha det bättre än vad vi har det.

Och ändå är det dags att åka hem nu. Förhoppningsvis väntar taxin på mig om bara en liten, liten stund. Sen är det dags att bege sig hemåt och träffa Emma och Tindy och Emschen och sticka iväg mot Kivik. Ja, livet hemma rullar på och det ska bli skönt att komma hem.

Brännmaneter i vattnet

Den är här nu. Sista dagen/kvällen innan det är dags för mig att åka hem. Maken stannar kvar tills på fredag. Och ja, visst är jag redan lite smått nervös över att jag inte ska komma med planet. Fånigt, jag vet, men inget jag kan styra över direkt. Det är väl bara att boka om och ta ett annat plan om jag, av någon outgrundlig anledning, inte skulle komma med det planet jag ska. Ja, nog om det nu.

Imorgon ska det tydligen bli dåligt väder här i minst en vecka framöver. Ja, ja. Om jag lyckas kravla mig på planet så åker jag ju hem imorgon, och då lär jag inte märka något av det. Idag var det superfint väder och lite blåsigt. Jag njöt på stranden. Tills jag brände mig på en brännmanet. Fan, alltså! Inte visste jag att det gjorde så ont och att man fick stora blåsor. Tydligen är brännmaneter vanliga här på franska Rivieran. Och den där båten som kör längs badstranden varje morgon, den samlar inte upp skräp, som jag och maken hela tiden har trott, utan det är maneter den håvar in i garnen. Alltså, maneter. Jag gillar inte maneter, speciellt inte brännmaneter.

Planerar tågresa till Italien

Jag har visst råkat snöa in mig på att fotografera trappor, dörrar och stranden. Det är liksom allt som fastnar.  Ja, och de där husväggarna så klart. Får se hur det blir ikväll, då jag och maken planerar att ta tåget till antingen Menton eller Ventimiglia i Italien. Det hade ju varit bra om jag kunde hitta lite mer intressanta saker att fotografera där. Och vem vet, kanske något vettigt att skriva om?

It´s on the house

Foto: Johanna Svedertun. Redigering: Fru Sederblad.

Folk tittar konstigt på mig. Jag vet inte. Det kan vara så enkelt som att de inte är vana vid kvinnor som smyger runt i gränderna och fotograferar närbilder på slitna husväggar i betong där färgen krackelerat. När jag sedan hälsar artigt och säger "Bonjour Madame" eller "Bonjour Monsieur" till alla som stirrar frågande på mig, så känns det som om förvirringen blir än större. Det gör ingenting. Jag bjuder på det. "It´s on the house", som jag hade sagt på felfri engelska om jag råkat hälla i mig ett par glas vin eller champagne.

Nähä, nu ska jag och maken snöra på gympaskorna och promenera bort till Cap Ferrat för att käka något gott i hamnen. Igår kväll var vi i Nice. Det var stökigt värre. Cap Ferrat låter bättre. Mycket bättre.

Hur ska jag nu kunna bli brun som en pepparkaka?!

Det blev molnigt och jag fick gå hem från stranden. Kan ni tänka er vilken katastrof? Hur ska jag nu kunna bli brun som en pepparkaka?!! Va, va?!! Nu har jag ju bara imorgon på mig att inta ryggläge på beachen innan det är dags att vända norrut igen.

Nåja. Vad som är positivt är att det går att andas utan alltför stora bekymmer nu. Den värsta värmen är borta och jag mår som en prinsessa igen. Redan imorse hängde jag kameran runt halsen och begav mig ut för att fotografera strukturer. Ja, jag fick en snilleblixt och kom på att jag kan ju producera mina egna texturer. Det är ju hur lätt som helst! Så nu ska jag snoka fram kameran igen och smyga runt i kvarteren här runt omkring och fotografera sten, betong, trä och framförallt slitna husväggar. Det låter väl roligt?

Ingen är så bra som jag på engelska

Mina franska språkkunskaper lämnar ju lite att önska. I alla fall om man inte tycker det räcker med att kunna undvika att beställa sniglar, ostron, anka, grodlår eller annat som jag tycker är lite "creepy" men som fransmännen med glädje trycker i sig. Jo, och så kan jag säga goddag och adjö och förstå skillnaden på höger och vänster. Och beställa en croissant. Det räcker för mig liksom. Att jag sedan förstår bra mycket mer än vad jag kan säga är en helt annan sak. Ett par månader i gemensamt boende med några fransmän i mina ungdomsår gjorde sitt till (man var ju nyfiken och ville absolut veta vad de pratade om). Men det där med att jag förstår ganska så mycket behåller jag för mig själv. Det blir liksom lite roligare då.

Om jag får välja, så pratar jag med glädje engelska. Allra helst när jag är onykter. Då är nog ingen så bra på engelska som jag, inte ens tvättäkta engelsmän med engelska som modersmål. Men nu brukar jag ju inte precis ha som vana att springa runt småfull om dagarna, så det är väldigt sällan jag får tillfälle att briljera med min engelska. I nyktert tillstånd låter den nämligen inte alls lika bra, fastän jag under flertalet år bott både i England och på Irland.

På Irland lärde jag mig mest häst- och sjukhustermer, men det kan vara bra att kunna det också. Det är i alla fall bättre än att enbart kunna sådant som rör småbarn, som t ex blöja, välling, bajs och sånt som jag lärde mig i England när jag jobbade där som au pair för en himla massa år sedan. Ja, och så lärde jag mig att beställa öl förstås. Om man nu dricker öl, så kan ju det vara en bra kunskap att ha med sig här i livet.

Nåväl, nykter, fick jag idag tillfälle att prata engelska hela dagen på stranden med Lila, som är en supertrevlig och snygg pingla från Angola eller om det nu var Portugal. Oavsett, så pratar jag inte portugisiska och Lila är inte precis någon hejare på det svenska språket. Därför har vi pratat engelska. Hela dagen, utan avbrott. I just love it!

Jag har berättat för Lila om våra hemska svenska vintrar och Lila har berättat att hon följer med sin man som jobbar på de mest udda platser runt om i världen. Lila, som för övrigt är gift med Jeff, som är på samma språkresa som maken, (hängde ni med där?) tycker jag ska följa med en parfymprovning imorgon uppe i bergen. Det tycker inte jag! Nej, nej! Jag ska se till att ligga på beachen hela dagen och bättra på min solbränna inför torsdagens fotografering och simulerade firmafest hemma hos allas vår supergulliga Fuffe på Kronovalls Vinslott. Det ni! Längtar redan!

Det ÄR inte viktigt att vara brun

Foto: Johanna Svedertun. Redigering: Fru Sederblad.

Jag har inte bara semester och plaskar runt i havet hela tiden. Nej då. Pluggar faktiskt lite Photoshop också. Och fixar till några bilder med texturer från gulliga Johanna som har gjort så att jag vill ha en Sonykamera. Jädrans! Tidigare var jag helt säker på att jag "behövde" en Canon. Nu har jag världens beslutsångest, funderar fram och tillbaka och måste snart ta ett beslut vad gäller kameraköp om det ska bli någon ordning på mitt fotograferande. Nu använder jag mest iPhonen... och det alternativet lämnar lite att önska om man säger så...

Vad gäller vädret här, så ska det tydligen bli dåligt väder med ösregn redan imorgon och sedan hela tiden fram tills jag åker hem på torsdag. Jag kan ta det. Det ÄR inte viktigt att vara brun. Det ÄR inte viktigt att vara brun... Att trä en svart sopsäck över kroppen och hoppa på tåget till Monaco eller Italien eller Nice eller något annat ställe kan ju vara trevligt det också. Inte viktigt, men ack så trevligt.

Men nu, nu ska jag sticka ner till tanten på gathörnet och inhandla en nybakad croissant till frukost. Sen är det beachen som gäller!

Hur man lätt misstas för en gammal tant

Sista heldagen här tillsammans med maken innan han sätter sig i skolbänken igen. Det blir nog bra det här. Jag sticker till stranden på morgnarna, är hemma några timmar på eftermiddagarna och sticker till stranden igen med maken när han slutat skolan. Japp, så gör vi! För jag ska bada tills jag inte orkar mer och ser ut som ett russin och lätt kan misstas för en väldigt åldrad, skrynklig tant. Det borde jag väl hinna med på tre dagar?

Man lär så länge man lever

Maken bor inkvarterad i en tvårumslägenhet som hyrs ut till elever på skolan. Här bor jag också. Lägenheten är inte lyxig, absolut inte. Men den är genuint fransk och gemytlig. Vi har inget att klaga på och trivs superbra. Ja, det skulle ju vara att här inte är någon luftkonditionering i så fall. Men den där fadäsen får maken ta på sig eftersom hans kunskaper i franska språket var så begränsade när han bokade lägenheten att han inte förstod att "fläkt" och "luftkonditionering" inte riktigt är samma sak. Nåja. Man lär så länge man lever.

Efter ovädret kan jag andas igen

Jag kan andas igen! Igår kväll när jag och maken satt utomhus på en restaurang nere vid havet bröt världens oväder ut. Det åskade och hällregnade så det stod härliga till. Parasoller blåste runt på gatorna, folk sprang omkring som yra höns med kläderna slickade mot kroppen och sökte skydd, havet lyste vitt av alla blixtar, stranden var folktom inom loppet av 30 sekunder och båtar höll på att slita sig från förtöjningar i hamnen.

Trycket i luften släppte och jag maken vandrade hemåt när ovädret blåst bort. För första gången sedan vi kom hit så sprang jag uppför alla trapporna som en vältränad bergsget. I vanliga fall står jag ju och flåsar på varenda trappavsats och mumlar om att jag inte får luft och snart nog svimmar av utmattning. Inne i lägenheten slogs vi inte längre om vem som skulle sitta med huvudet halvvägs in i fläkten.

Det var skönt att kunna andas utan ansträngning. Men idag är allt som vanligt, tror jag. Det är i alla fall varmt i lägenheten och solen skiner från en klarblå himmel. Svetten rinner på maken och han sitter redan framför fläkten igen. Det blir beachen idag. Det blir det.

Flyter som en död fisk

Värmeslaget börjar ge med sig, men jag får fortfarande vara försiktig annars får jag svårt att andas och mår illa igen. När jag är i solen är det stillasittande som gäller. Då sitter jag snällt på min handduk precis ovanför vattenbrynet tills vattendropparna torkat på min kropp, sen hoppas jag i havet igen. Så jag ligger mest och skvalpar runt och flyter som en död fisk och doppar huvudet för att kyla ner mig.

Vattnet är aningen svalare idag och svalkar faktiskt, i alla fall för en kort stund. Eller svalkar och svalkar. Det är nog inte rätt ord. Att säga att vattnet gör att jag inte är lika varm som om jag ligger på handduken är nog mer korrekt.

Ja, det är ungefär vad jag orkar med. Det är inte precis så att jag snörar på mig gympaskorna och ger mig ut och knatar upp- och nerför trapporna här. Fastän jag har träningskläder med mig, så lär det inte hända. Jag har fullt upp med att ta mig hem från stranden.

Nu ska jag ta igen mig lite och börja fundera över vad det är jag ska babbla om på den där bloggdagen den 15:e september som jag tackat ja till att medverka på. Och så ska jag vänta på att maken kommer hem från sin cykelrunda uppe i bergen. Sen blir det middag på stan, ända nere vid havet. Jag står ut med det.

Jag råkade visst få lite värmeslag

Jag råkade visst få lite värmeslag. Ja, men jag säger ju att här är varmt! Och jag har inte överdrivit det minsta, jag lovar. När jag gick hem från stranden igår eftermiddag så började jag känna mig lite konstig, och sedan blev det bara värre. På kvällen när vi skulle ut och käka var jag så matt att jag knappt kunde röra mig. Satt mest i något gathörn, ropade på maken att han skulle vänta och flåsade som en gathund. Men maken lyckades få in mig in en taxi och iväg uppför slingrande bergsvägar till en helt fantastisk restaurang i Eze.

Och jo, efter ett par aptitretare och ett halvt glas champagne så kvicknade jag till och tryckte i mig den godaste middag som går att uppbringa för pengar. Dock var jag fortfarande lite trött under resten av kvällen, men jag mådde hur bra som helst tills vi åkte hem och jag blev åksjuk och höll på att spy i taxin. Men det är ju en helt annan historia. Just nu mår jag hyfsat, och det känns som om värmen har lättat en aning.

Nähä. Nu hävdar maken att vi ska hyra båt och ge oss ut på havet. Vi får se hur det blir med det. Jag kan nöja mig med stranden, extrem hetta, bad bland icke bitska akvariefiskar och sydkustens godaste baguett från tanten som är förtjust i att överdosera olivolja.

När man är äldst i klassen

Solen värmer sanden och sanden värmer mitt badlakan så att jag omöjligt kan ligga där eller överhuvudtaget vara på land längre. Istället tillbringar jag dagen i havet. 30-gradigt vatten svalkar inte mycket, men lite. Ytterst lite. Jag plaskar runt bland hundratals orädda fiskar i vad som känns som världens största akvarium. Jag som egentligen är vettskrämd för fiskar, sedan jag blev biten i stortån av en fisk när vi var på Kreta förra sommaren, har inget val än att försöka vänja mig. Att tillbringa tid på stranden är inget alternativ, inte ens i skugga under ett parasoll. Ett lämpligt alternativ är däremot att ligga i vattenbrynet och göra sitt bästa för att bränna sig samtidigt som man får bikinibrallorna fulla med sand. Den varianten kör jag allt som oftast, för riktigt så långt in vågar sig inte fiskarna.

Frankrike är varmt. Men jag klagar inte. Jag går in på rummet istället och sätter mig så nära fläkten som det bara går utan att riskera att håret fastnar. Och så sticker jag till tanten som gör sydkustens godaste baguetter och trycker i mig en alldeles färsk sådan med tomat, mozzarella och basilika. Den riktigt dryper av olivolja och jag är lycklig som ett litet barn som precis fått sitt lördagsgodis. Och så väntar jag på maken som snart kommer hem från skolan, så att vi kan sticka och bada tillsammans.

Maken, ja. Han har visst någon sorts öroninflammation och hör sämre än vanligt. Det hade han när vi kom hem från Mallis också, men då var det andra örat. Snart borde han lära sig att han inte hör hemma under vattnet och att magplask inte är nyttigt. Inte för några kroppsdelar. Jo, och så går han runt och mumlar något ohörbart om att han är äldst i klassen...

Man ska inte klaga över värmen

Trots några smärre incidenter, så lyckades jag ta mig hit igår. Maken mötte upp och vi tog en snabb runda på stan här i Villefranche. Mitt i den kolsvarta natten stannade vi till på en supermysig restaurang nere vid havet och käkade sashimi, höll händer och babblade i munnen på varandra. Vi gick en runda på stranden och jag kom till insikt om att de där två paren med raggsockor som jag släpade med mig hit, ja, det var lite onödigt.

Man ska inte klaga över värmen. Det är nästan dödsstraff på det, speciellt med tanke på vilka vintrar vi haft där hemma i Sverige de senaste åren. Men helvete vad varmt här är! Svetten bara forsar. Hela tiden. Dag som natt. Visst hade maken varnat mig, men att det skulle vara så här stekhett hade jag inte ens kunnat drömma om i mina vildaste fantasier.

Vi bor i en helt vanlig, typisk fransk lägenhet en bit ifrån stranden. Här är nog inte luftkonditioneringen uppfunnen. Vi har en fläkt med timer som man måste vrida upp stup i kvarten. Utan den fläkten hade vi fått värmesting. På riktigt. Men det är illa nog ändå. Det går knappt att sova eller ens att vistas i lägenheten. Igår kväll listade jag snabbt ut att enda chansen att få en blund i ögonen är att köra utmattningsmetoden som går ut på att vänta med att gå och lägga sig tills ögonen går i kors och man är nästintill svimfärdig. Och precis innan vi hoppade ner i sängen tog vi en kall dusch. Det var liksom enda chansen att kunna somna.

Ja, det var lite om hur varmt här är. Men jag klagar INTE! Jag älskar detta och det gör maken också! Jag har bara inte hunnit acklimatisera mig än.

Nu har maken stuckit till skolan och jag har varit ute på en fotograferingsrunda. Nästa destination är stranden. Stranden och rakt ner i det kristallklara 30-gradiga vattnet.

Så kom jag äntligen iväg

Efter att ha kollat utgångsdatumet, eller vad det nu heter, på passet minst tjugofem gånger, avgångstiden på biljetten ungefär lika många gånger och lekt med den ganska så nyinköpta fjärrkontrollen till kameran så kom jag äntligen iväg. Jodå, jag är inte helt snurrig, även om man kan tro det ibland.

Jag lyckades ta mig till Kastrup utan missöden. Sen var parkeringen som jag skulle in på stängd, jag gick till fel terminal, planet var försenat en timme och sushin jag planerat trycka i mig var slut. Annars gick allt superbra, jag backade inte in i någon cementklump som jag gjorde när vi kom hem från New York i vintras. Och jag hann med planet. Vad mer kan man begära?

Så nu sitter jag här och surfar högt uppe i luften. Norwegian rocks! Och maken väntar lydigt på mig när jag lyckats ta mig till Villefranche. Det ska nog gå bra det här.

Prylar som jag inte kan klara mig utan

Jag packar och springer runt som en yr höna och letar efter prylar som jag helt plötsligt inte kan klara mig utan i Frankrike. Tiden går och hästarna skriker snart efter mat, jag har inte duschat än, soppåsen måste förpassas ut ur huset och en massa andra saker måste bockas av på min "att göra lista".

Men. Tro det eller ej, jag har tackat ja till att medverka i det där spännande eventet som jag yrade om tidigare. Så himla roligt! Och utmanande och jag vet inte allt. Jag berättar mer när jag vet mer.

Nu ska jag pussa på hästar och förbereda mig inför turen till Kastrup.

Vi hörs i luften!

Egentligen finns det ju ingenting att oroa sig över

Det känns läskigt att ge sig iväg och resa utan maken. Han är ju min stora trygghet här i livet. Allting känns så mycket bättre och tryggare när han är med. Egentligen finns det ju ingenting att oroa sig över. Jag ska ta mig till Kastrup och checka in. Sen är det klart. Efter det släpper min nervositet och när jag väl sitter på planet somnar jag som en stock. Förresten, jag ska flyga med Norwegian, så jag kan blogga från luften om deras internet funkar. Häftigt!

Det blir nog bra det här. Maken säger att det fortfarande är 40 grader varmt i Villefranche och att jag bara behöver ta med ett par tunna sommarklänningar, ett badlakan och en bikini. That´s all.

Nu ska jag ut och fixa till hos hästarna och fundera lite mer över erbjudandet gällande entreprenörskap i kombination med Photoshop som jag fått. Sen blir det duschen och så måste jag se till att packa resväskan som står här bredvid mig alldeles tom sånär som på ett badlakan och en termos.

Som en fluga på väggen

Foto: Johanna Svedertun. Redigering: Fru Sederblad.

Onsdag kväll. Imorgon är det äntligen dags för Villefranche eller Francheville som maken envisas med att kalla det för. Fram till dess sysselsätter jag mig med att rida runt på stubbfälten i allehanda gångarter och förvånas över hur många harar som kan springa upp framför oss under en och samma ridtur, ta hand om en sliten och brunbränd Rasmus som slocknat på soffan framför tv:n, fundera över ett spännande marknadsföringserbjudande som jag förmodligen är för feg för att våga anta, chatta med en hög galna tjejer på facebook, packa ner bikinin i resväskan, duscha, fundera över i vilka situationer jag velat vara som en fluga på väggen och så klart redigera ännu fler bilder från Johanna.

Foto: Johanna Svedertun. Redigering: Fru Sederblad.

Bilder som ändras när man håller muspekaren över

Foto: Johanna Svedertun. Redigering: Fru Sederblad.

Det känns fel. Det känns som om jag borde åka till Nice och Villefranche redan i eftermiddag och inte i morgon. Jag går bara här och väntar och gör ingenting vettigt känns det som. Konstigt. Frankrike med sin ljuva sommarvärme väntar på mig. Jag borde inte vara här. Det hade känts bättre om jag legat på stranden i Villefranche och svettats och hoppat i plurret sisådär ett par gånger i timmen.

Foto: Johanna Svedertun. Redigering: Fru Sederblad.

Här hemma förbereder jag i stallet, så att allting är klart innan jag åker. Dricker te i mängder. Städar. Tvättar. Plockar undan och rensar i kylskåpet. Det känns inte som det brukar. Tiden går sakta. I vanliga fall brukar jag halvt stressa ihjäl mig innan vi ska någonstans, men inte denna gången.

Jo, förresten... om det finns någon som på ett vettigt sätt kan förklara för en halvtrög fru Sederblad hur man gör när man lägger upp bilder i Blogger som ändras när man håller muspekaren över dem, så vore jag ytterst tacksam. Jag har sökt på nätet och hittat information, men som sagt, jag är halvtrög. För det hade ju varit lite häftigt att lägga upp texturbilderna på det sättet...

Världens gulligaste Johanna!

Foto: Johanna Svedertun. Redigering: Fru Sederblad.

Regnet vräker ner och ungarna är ivägskickade till skolan. Det känns onekligen som om sommaren lider mot sitt slut. Jag stannar inne ett tag till innan jag ger mig ut för att ta hand om hästarna. Att bli plaskblöt känns inte lockande just idag.

Foto: Johanna Svedertun. Redigering: Fru Sederblad.

Och vad kan vara mer lämpligt i detta vädret än att sitta och fixa till några bilder i Photoshop? Typ inget. Jag efterlyste ju bilder från er läsare som jag kunde redigera med texturer i Photoshop. Och världens gulligaste Johanna har skickat så fina bilder till mig att jag bara storknar. De är helt makalösa!! Jag bara älskar dem och det är så kul att försöka sig på att förändra någon annans bilder. Även om de egentligen är så fina att ingenting behöver göras med dem. Så ja, detta är den första bilden och min absoluta favorit (och ni fattar att den till vänster är originalet och den till höger är den redigerade, va?). Fler kommer efterhand.

Hur man nästan blir överfallen av två hästar

Puss på hästarna. Bara så där, utan vidare. Bara för att jag älskar dem och trivs så bra i hagen mitt bland dem. Ibland blir man nästan överfallen av dem, båda två. Närgångna är vad de är. 

Och jag kommer inte på något vettigt att skriva om, förutom att det känns som en evighet tills jag ska åka till Frankrike fastän det bara är ett par dagar kvar tills jag ska hoppa på planet mot Nice. 38 grader, behöver jag säga mer? Maken gissar på över 30 grader i vattnet. 

Förresten, vad tycker ni om den nya headern som jag knåpade ihop tidigare under dagen? Själv gillar jag den. Den känns modern. 

Han kan än, den gamle mannen

Han är inte riktigt normal, Del Piero. Det visste jag ju sedan tidigare, men han brukar vara ganska lugn nu för tiden. Dels har han inga skor på fötterna och är därmed lite ömfotad och dels går han ute dygnet runt sedan flera månader tillbaka. Men idag var pensionären tillbaka i gammal god form. Först högg han mig i axeln när jag var snäll och kliade honom på manken, sen blev han aningen förbannad och tvingade en ytterst ovillig Laboremus att leka tafatt med honom i en halvtimme. Stackars Laboremus. Han vill inte alls bli jagad av en galning vars högsta önskan är att bita honom i baken och sedan visa upp hela sitt register av konster. Laboremus vill ju äta. Eller möjligtvis sova. Men absolut inte leka.

Men visst är han vacker? Och imponerade stor för att vara så liten? Min alldeles egna lilla gullunge Del Piero. Jag får fortfarande tårar i ögonen bara jag tänker på att sälja honom. Han får nog stanna här. Hos mig och Laboremus. För hur ska vi klara oss utan den galningen?

För det mesta okammad och ibland trött

Vi är lite trötta så här på morgonkvisten, jag och Laboremus. Och okammade. Eller Laboremus är alltid trött. Det är inte jag. Jag är alltid okammad. Nej, inte alltid, men väldigt ofta. Pigg är jag ju för det mesta, om det inte är solsken ute och jag ligger i en solstol. Men just idag kunde fru Sederblad varit lite piggare och kanske mer välkammad också, men det känns som överkurs.

Och ja, annars är allt som vanligt. Jag funderar över bildredigering i framtiden, över vilka stilar jag gillar och över när det är dags att förnya bloggens utseende och ta fram en ny header. Hemsidan för Sunnanå Häst tänker jag också på. Det är snart dags att snygga till den och göra så att den öppnas korrekt även via Safari på iPhone. Sånt funderar jag på idag. 

En helt vanlig dag alltså, bortsett från att ungarna börjat skolan igen efter ett långt och härligt sommarlov. 

Det är fotografen som gör bilderna, inte kameran

Det är tomt hemma utan maken. Han är ju på språkresa, men verkar mest svettas kopiösa mängder i 40-gradig värme och gnälla över att det bara är en fläkt på rummet och inte någon luftkonditionering. För att svalka sig så ligger han i havet och skvalpar runt och dricker en massa rött vin. Och förvånas över hur mycket hans kurskamrat japanskan fotograferar. Det tycker jag är bra. Då glömmer han nog bort hur besatt hans egen fru är av att fotografera. För när jag kommit dit för att torka svetten ur hans panna, så ska jag fotografera. Jag ska dokumentera Villefranche i bilder. Big time! Längtar redan. Önskar att jag hade en bättre kamera och kanske mer än ett objektiv som fungerade. Men sådant är bara petitesser. Det är fotografen som gör bilderna, inte kameran.

Nu är det dags att hoppa in i duschen och sen ska jag se om jag kan rota fram mitt pass och så måste jag kolla biljetten och lite andra sådana saker som nervöst lagda människor gör några dagar innan de ska resa.

Bilder till texturer önskas

Det blev inget badande. Solen försvann och hela himlen är full av moln. Visst är det varmt ändå, men det känns ju meningslöst att gå och lägga sig och sola, så vi stannade hemma. Ungarna har varit och fiskat i sjön och jag sitter mest och pular med texturer i Photoshop.

Och så har jag funderat lite. Är det någon som har en fin bild liggande som är väldigt enkel och med ljus bakgrund (typ bilden ovan), så skicka den gärna till mig, så ska jag om jag kan fixa till den med texturer. Givetvis i mån av tid. Ok? Min mailadress är angela.sederblad@skanemejerier.se.

Skola, vardag och slutet på sommaren

Med tanke på vilken rejäl regnskur som kom tidigt imorse när min väckarklocka ringde, så var det tur att jag inte tog mitt täcke igår kväll och bäddade ner mig någonstans i trädgården. Det svamlade jag ju om innan jag gick och la mig. Ja, mer än så behöver man inte säga. Mina idéer är inte klockrena alltid, och det är tur att jag inte genomför dem alla. Men just den här idéen eller tanken med att sova utomhus tyckte jag själv var riktigt genial. Och hade det inte varit för att jag är paniskt rädd för spindlar, insekter och allehanda småkryp så hade jag nog sovit i trädgården.

När vi var små så brukade min ena syster sova utomhus på somrarna. Vid läggdags tog hon sitt täcke och gick och la sig i en hängmatta i trädgården mellan körsbärs- och plommonträdet. Om man bortsåg från alla myggen, så gick det bra. Det enda stället som myggen kom åt att sticka på var hennes huvud, resten var nerbäddat under täcket. Ofta var hennes ögon igensvullna av myggbett när hon famlade sig in i köket på morgonkvisten. Men sova ute, det skulle hon!

Nu när jag tänker efter lite, så är det är tydligen inte bara jag som har galna idéer i familjen. Men tänk er själva att somna utomhus en ljus sommarkväll. En svensk sommarkväll.

Nej, nu skiner solen, så det blir nog Bråhögsbadet idag igen. Det är ju ungarnas sista sommarlovsdag och det gäller att göra det bästa möjliga av den. Imorgon börjar skolan och vardagen.

Vill sova utomhus, precis som hästarna

Alltså, vilken kväll det är! Klockan är 21.30 och vi har 23 grader varmt. Utomhus! Det är så härligt att man vill ju sova utomhus, precis som hästarna. Och bara njuta av sommaren.

På tal om hästarna, så har jag precis kommit tillbaka från ännu en ridtur på stubbåkrarna. Laboremus måste vara det snällaste fullblodet i hela världen. Jag bara sitter där, högt upp med ett fånigt leende på läpparna. Fast jag måste nog vänja mig, jag är inte van vid sådana snälla hästar. Men jag vänjer mig gärna. Det är ju exakt en sådan här häst jag vill ha. Exakt. Precis på pricken.

Utebliven getinginvasion och medvetslöshet

Trots morsans varningar om den värsta getinginvasionen i mannaminne, så utmanade jag och Felicia ödet och stack och badade. Och vet ni, vi såg inte en endaste geting. Skulle man få syn på någon randig argsint, liten rackare på Bråhögsbadet i Staffanstorp, så var man nog tvungen att rota i soptunnan vid kiosken. Det gjorde inte vi. Inte en endaste gång. Nej, vi badade mest. Eller rättare sagt, Felicia badade mest. Jag sysselsatte mig med att ligga till synes medvetslös i brassestolen.

Vet inte vad det är som händer med mig när jag lägger mig i solen. Jag kan liksom inte hålla mig vaken. Det är helt omöjligt. Och det är inte så att jag tar någon kort liten tupplur och sedan vaknar till liv igen och är social och trevlig och pratsam som vanliga människor är och käkar glass som rinner längs med armarna och skriker efter servetter och viftar bort getingar och sånt. Nej, nej. Här pratar vi om att sova så djupt att även en läkarstuderande utan vidare skulle kunna förväxla det med medvetslöshet.

Nåväl, nu är jag vaken i alla fall. Hemma. Ska plugga lite Photoshop igen, sen blir det galopp på Laboremus på stubbfälten.

Det är tryggt här inne

27 grader är utlovat idag. Här hemma hos oss på landet i Skåne. I slutet av augusti. Det låter för bra för att vara sant. Snacka om perfekt sensommar!

Först tänkte jag packa väskan och dra till stranden, fastän jag egentligen inte alls orkade eller ville. Men vad gör man inte för den därade solbrännan? Ringde min morsa som är självutnämnd strandexpert och hörde om hon skulle hänga med. Efter hennes berättelse om hur många getingar där var på stranden i veckan, bestämde jag mig för att stanna hemma.

Det är tryggt här inne. Svalt och skönt. Jag kan sitta och plugga texturer i lugn och ro och försöka få in i min hjärna hur det där med lager egentligen fungerar i Photoshop. Sol och bad får vänta till nästa vecka.